Fortfarande inte helt kry, sov rätt länge på morgonen. Vi skippade finskalektionen i kapellet idag och åkte istället till Joonas för en undervisning.
Förra gången kände vi ju lite att han argumenterade om en del grejer, och att han samtidigt accepterade vad som helst som sant. Idag var han lite annorlunda. Han har ju redan innan sagt att ”jag behöver inte dop, Gud har renat min själv redan” men idag sade han ”ni kan döpa mig om ni vill” men det är ju inte riktigt det vi är ute efter. Om han inte har ett vittnesbörd, om han inte har en önskan att delta i kyrkan så finns ju inget syfte med att döpa honom. Jag kan minnas missionärer där hemma som döpt alla som ”gått med på” det, och det som händer är oftast att man aldrig ser dem igen efter deras dop. De var aldrig intresserade av att ”gå i kyrkan”, de hade inget eget vittnesbörd, men missionärerna var så sugna på att få döpa ändå. Jag skall inte vara den missionären.
Vi läste lite från Mormons Bok, han hade smarta kommentarer osv. så någon förändring har dock skett sedan sist vill jag påstå. En rolig sak han nämnde – när han duschar brukar han be en bön, för han tänker att själen skall bli ren liksom kroppen.
Efter det hade vi en undervisning hemma hos Kirsi, hon som var så ivrig att höra om Mormons Bok senast vi sågs. Vi hade med oss syster Tapola och det gick precis lika bra som förra gången (det är ju alltid bäst att ta med en medlem som själv varit missionär, det är den bästa hjälpen vid undervisningar, för de vet vad de skall göra, vilken roll de skall ta, och vad de inte skall göra, dvs inte ta över). Kirsi var tacksam för att vi var där, och ännu mer tacksam för att vi inledde lektionen med en bön (som vi alltid gör). Efter att ha bekantat oss en stund började vi berätta om Fadern, om Jesus, om hur kyrkan upprättats i denna sista tid genom Joseph Smith, och den biten bad jag syster Tapola ta, allt gick jättebra, och när vi kom till avslutningsbönen höll Kirsi själv den bästa bönen jag någonsin fått en undersökare att hålla. Vi har ju en liten mall då vi undervisar människor om att be, och hon förstod och följde den precis.
- Vår himmelske fader
- Vi tackar dig… [sådana saker DU är tacksam för]
- Vi ber dig… [sådana saker DU vill be Honom om]
- I Jesu Kristi namn, Amen.
Hon bad inte bara för sig och sin familj, att hon skulle finna den rätta vägen och orka stå emot om vänner och bekanta skulle komma med påtryckningar åt olika håll efter att hon valt ett liv i tro. Hon bad för oss missionärer och vårt arbete. Nästa diskussion blir hemma hos Tapolas, det ordnade Kirsi och syster Tapola.
Nu kunde man tycka att vår dag varit full, men den var inte slut ännu. Vi åkte hem för lunch, sedan besökte vi den ryska familjen i Kirsis område, mannen heter Oleg. Jag hade en underlig känsla då vi gick in, och den blev inte bättre av att han sade ”häng av er rockarna där ni, ingen kommer stjäla något” även om det var på skämt. Men allt eftersom vi lärde känna varandra blev det bättre. Jag tror att han var mera uppriktigt intresserad – eller iaf. nyfiken – än han ville visa. Han frågade mycket om kyrkan rent tekniskt och administrativt. Vi kom ganska snart in på tionde.
Jag hade dock en trygg känsla med mig hela tiden, och kände mig vägledd i mina svar, precis som då vi undervisade en kort men inte så framgångsrik första lektion, eller då jag och Phelps första gången besökte Dan Nyman i Jakobstad och jag kände mig helt vägledd i det jag sade. Trots att han hade en del underliga frågor kunde jag tydligt känna den Heliga Andens närvaro under undervisningen, och då vi hade möjlighet att berätta om våra egna historier lyssnade han intensivt, det kändes som att vår tro rörde vid honom. Hans fru talade inte finska, och hon stod i köket och han sammanfattade det vi sade för henne, och på hennes frågor/invändningar såg det nästan ut som att han försvarade oss/vårt budskap. Vi kände oss precis som då vi kom in i landet första gången, lyssna till två personer tala ett språk man verkligen inte förstår.
Något intressant hände i slutet av diskussionen, som också vittnar för mig att han verkligen upplevt något under vårt samtal. I början hade vi som vanligt en inledningsbön med honom, men han verkade inte allt för mycket med på noterna, av artighet gick han mest med på att vi hade en bön. Nu i slutet frågade vi om vi kunde ha en bön med hela familjen. Grabben var inte hemma, men han bad sin fru att komma med. Hon frågade om hon behövde göra något särskilt, stå, sitta etc. vi sade att det räcker att blunda och knäppa händerna. Och Oleg som varit skämtsam mm i början satt nu och knäppte händerna, böjde huvudet i vördnad och var helt med på bönen. De fick en finsk Mormons Bok av oss tills vidare, och lovade att byta ut den mot en rysk nästa gång vi kommer.
Det var verkligen en dag full av undervisningstillfällen, vi kände oss så välsignade då vi knackade några dörrar innan vi åkte hem för kvällen.