Det var underbart väder ute idag, vi knackade dörr hela dagen.

Dagen började dock med en undervisning hemma hos Ariana, och vi hade en medlem med oss. Hon berättade många intressanta erfarenheter som hon haft. En kväll hade hon bett och frågat Gud varför vi (missionärerna) sänts till hennes dörr. Och hon hade fått ett så tydligt svar, ”tjäna”. Hon förstod det som att det är hennes uppgift, att tjäna. I kyrkan.

Lektionen handlade om Visdomsordet (kyrkans hälsolag), om fasta och om tionde. Det där sista hade hon ett problem med. Först fick jag och min kamrat förklara grunden till principen. Och min syn på det är som bekant att Herren har givit mig allt vad jag har, inklusive min hälsa och förmåga ATT jobba och tjäna pengar. Att ge en tiondel tillbaka till Honom för att visa min tro och tacksamhet är ett litet offer i min mening.

Broder Jones (som gjort ett väldigt bra jobb med att pussla med killarna så att de inte störde diskussionen) berättade också en erfarenhet från sin barndom då de hade det ekonomiskt svårt, och stod inför valet att kunna handla mat i 6 veckor eller att betala tionde. De prioriterade att betala tionde till Herren och hade blivit så välsignade, bl a med en persiko-skörd i sitt växthus som var den största någonsin, samtidigt som alla grannarnas hade blivit förstörda av termiter. Deras granne var fiskare och hade inte fångat annat än makrill i 6 veckor, och eftersom han själv hatade makrill gav han allt till familjen Jones.

På kvällen gick vi förbi den mannen jag och Wensel mötte senast. Vi hade ett samtal och nästa gång vi är i området skall vi ge honom en Mormons Bok på engelska.

På vägen hem stannade vi till hos Hope. Vi stod vid dörren och pratade med henne en stund. Hon hade tänkt överraska med att komma till kyrkan imorgon. Så nu var överraskningen förstörd, men hon blev desto mer intresserad då jag berättade om Arianas dop, och att vår missionspresident kommer på besök imorgon och att mötena därför är på engelska (jo, han har många goda sidor, men sin finska har han inte direkt fokuserat på att behålla genom åren).

Vi knackade dörr en stund i Kivenlahti också på vägen hem. Vi mötte en man som höll på att bära ner en massa spånskivor i källaren, och erbjöd oss att hjälpa till. Efter att jobbet var klart bjöd han in oss på juice, och berättade om att han arbetade för Lutherska kyrkan. Han arbetar med ungdomar, och jag blev lite rörd när jag hörde allt han gör för dem.

Så till kvällens dåliga nyhet – Anna verkar vara helt ”frånkopplad” nu. Wensel hade stannat till där ikväll för att kolla hur det var med henne, och det hade visst inte alls varit något bra samtal. Men det var ju väntat, vi kände ju likadant när vi gick därifrån, den där avgörande gången…