P-day igen (förberedelsedag). Vi tog tåget till Oulu, jag hann skriva två brev på vägen. Vi tog det lugnt mest hela dagen. På kvällen skulle jag gå ut och skrifta med Äldste White, jag gillar det. Han är alltid så positiv, och vi hittar oftast någon att undervisa. Så även idag – vi kom in till en medelålders man, nyligen frånskild. Jag kände igen stilen, lite som Esa där hemma. Lite smutsigt i hemmet, den vanliga orkeslösheten och depressionen som brukar följa på skilsmässor. Något som jag kände igen från mina egna föräldrars separation var möblemanget – det var så tomt och ensligt i hemmet. Frugan hade visst fått köksstolarna för runt bordet stod utemöbler av plast. Det var där vi slog oss ner för en ”första diskussion/lektion.”
Det gick ganska bra, han accepterade vår inbjudan att läsa lite från Mormons bok och be om den. Innan vi gick därifrån hade vi en bön tillsammans. Vi brukar försöka uppmuntra dem vi undervisar att hålla bönen, för om de aldrig tidigare bett så kanske de inte riktigt vet hur de skall göra, och så låter de bli bara för det. Det är ju aldrig ett roligt läge när man kommer tillbaka efter en vecka och de säger ”jo, jag har läst lite,” och när vi frågar ”har du bett och frågat Gud om boken är sann?” så svarar de ”Tja, jag bad väl inte SÅ direkt… alltså jag frågade inte Gud så…” varpå de flesta tillägger ”Men jag har en bra kontakt med ’övervåningen’ så inget annat så…”. Därför brukar vi gå igenom bön tillsammans. Mallen som vi brukar visa ser ut så här:
Vår fader i himmelen
Vi tackar dig …
Vi ber dig …
I Jesu Kristi namn. Amen.
Medan vi åkte hem från området pratade vi lite om att hålla humöret uppe medan ingen är intresserad, och vi bara får dörrar igendragna och folk som ignorerar oss på gatorna i stan.
”-Jag försöker ibland tänka att för varje dörr som stängs framför näsan på en så är jag en dörr närmare den som faktiskt ÄR intresserad.”
”-Funkar det bra?” Jag antar att jag var tvungen att svara ärligt på hans fråga…
”-Nja, jag är ju inte riktigt någon försäljare, varken till sinnelag eller till uppträdande, så egentligen inte.”
”-Inte jag heller, men jag brukar tänka på något som jag hörde i kyrkan en gång, att för varje dörr som stängs framför en, så får man ytterligare en välsignelse från Gud.”
”-Tror du på det?”
”-Ja, det hjälper i alla fall när vi är ute. Och ja, jag tror att på något sätt så kompenseras jag för de fruktlösa ansträngningarna, även om det ’bara’ är att jag känner mig lycklig och till freds den kvällen när vi kommer hem.”