Morgonen bestod av att knacka dörr, utan framgång. Efter lunch städade vi lägenheten för syster Seitsojokis son Jukka skulle komma förbi och titta lite på lägenheten. Min kamrat har fått för sig att vi har fuktskador, och Jukka jobbar med fastighetsförvaltning. De kom förbi i några minuter, Jukka mätte lite med en lasertempmätare och kollade lite hastigt, men konstaterade att där inte fanns något att anmärka på. Syster Seitsojoki hade även med sig lite mat, hon är ju alltid noga med att ”ta hand om” oss.

När de gått cyklade vi ut till område 7, för oss även känt som ”Tracters paradise” (vi har haft mycket framgång med att knacka dörr där, ”tracting”…). Efter en stund kom vi in hos en kvinna. Vi undervisade första diskussionen. Vi pratade om att Gud är vår himmelske fader, att vi alla har bott hos honom, och skall återvända dit efter detta liv. Genom Jesus Kristus kan vi bli rena från våra synder och värdiga att bo hos Gud igen, och vi berättade om att evangeliets fullhet har återställts genom en profet i vår tid, Joseph Smith. Vi visade som vanligt bilderna i början av Mormons bok medan vi berättade om den. Sedan fick jag bära mitt vittnesbörd:

”-Jag vet att det vi talat om idag är sant. Jag har bett och frågat Gud, och han har svarat mig, och svarar mina böner hela tiden. Inte varje bön, inte varje fråga, men jag får ofta svar. I Mormons bok finns en uppmaning till alla som läser den, att var och en själv skall komma till Gud i bön och fråga om den är sann.” Det kändes verkligen bra, jag kände den Helige Anden bära vittnesbörd om det jag just sagt, och det verkade som att hon också kände det gott.

”-Jag vet också att Gud finns.”

Det är inte ofta man får det svaret, och i efterhand så tror jag att jag log av glädje när jag hörde henne säga det. Vi satt tysta och väntade på att hon skulle berätta om sin erfarenhet.

”-Jag var med om något mycket traumatiskt. Jag skall inte berätta precis vad, inte idag i alla fall, vi har ju precis träffats… men jag kan säga så mycket som att jag vet att Gud finns, och jag vet att änglar finns. Jag har sett dem.”

”-Vill du läsa i Mormons bok under veckan som kommer, så kan vi komma tillbaka och prata mera?”

”-Ja, jag vill läsa er bok. Men ni behöver kanske inte komma så snart, för jag vill läsa hela boken först.” Då visade Äldste Smith henne vårt nummer i bokens pärm, och han tyckte visst att det var bra så. Jag kände att jag ville anstränga mig mer för att få till ett andra möte med henne, hon verkade ju så positiv och som att hon haft så starka upplevelser själv. Jag tror att kyrkan, och evangeliet skulle kunna ge henne mycket, och jag tror att ett vittnesbörd som det hon har om Gud och änglar skulle stärka våra bröder och systrar i grenen här i Kajaani, så jag ville ändå försöka igen, jag ville inte att vi skulle tappa henne helt.

”-Kan vi kanske komma förbi vid dörren i alla fall om ett par veckor, och se om du har några frågor om det du har läst hittills?”

”-Ja självklart, det går så bra så.”