Dagen började med distriktsmöte i kapellet, sedan hade vi vårt första gatumöte i kajaani. Vi ställde oss på den öppna platsen utanför S-market, det ligger en fontän där också. Några av oss sjöng psalmer medan några gick runt och pratade med förbipasserande. Tanken är väl att folk skall stanna upp en liten stund och lyssna, men det var inte så många som gjorde det. Det kändes ändå skönt att ha psalmer i bakgrunden när man gick runt och kontaktade människor.
En man stannade upp och stod stilla och tittade en bra stund, sedan kom han fram till mig och frågade var vi var ifrån, han hade sett namnbrickorna och blivit nyfiken. Han verkade ha varit i någon brand eller explosion för huden på hela hans ansikte var förstörd, och några fingrar var avklippta också. Jag berättade för honom om Mormons bok, och hur värdefull den är för mig i mitt liv, och det verkade som att han var lite nyfiken på den men han beslutade till sist att inte ta den. Det kändes gott att prata med honom.
På eftermiddagen pajade vår VW Polo lite, och vi ringde Ari kokkonen för att få hjälp. Han var ute och körde, och kom förbi direkt. Han hissade upp den och grejade någonting på ena bakhjulen, vet inte om det var någon broms som hade låst sig eller vad som hade hänt men sen var den OK iaf.
På eftermiddagen skulle vi köra systrarna till området de skulle jobba i, och Smith och Williams till deras område. Vi fick inte plats alla i bilen, och vi dividerade huruvida vi skulle bryta mot missionärsreglerna och knö in oss 6st (i en VW Polo!) eller om vi skulle köra två gånger. Jag och Äldste Smith hade olika åsikter… som vanligt. Han ville inte slösa tid…
Jag tog en Mormons bok, tog med mig DeGering och gick för att skörda lydnadens välsignelser =) Och det tog faktiskt inte lång stund innan vi hittade någon att prata med, vid busstationen (liksom lite svårt för folk att smita iväg, eller påstå att de har brottom… de vanligaste undanflykterna). Först verkade han inte alls intresserad, men när jag lämnade över boken så att han fick hålla i den, och visade honom de tre ställen i boken som vi markerat som tips att börja med om man vill bekanta sig med den, så blev han lite mera intresserad.
”-Om du får den här boken av mig, kommer du då att läsa de här tre ställena och sedan be och fråga Gud om boken är sann?”
”-Jo visst, det här är nog tre bra ställen att börja med…” Det kändes som att han lovade att läsa, inget mer. Men det får räcka tyckte jag. Han fick boken, och vi gick vidare. Jag kände mig glad över kontakten, inte bara för att jag skött det själv med en i princip grön missionär vid min sida som inte talade ett ord finska, utan för att jag hade tro på att vi skulle bli välsignade, och vi blev det. Det känns också alltid bra när man får möjlighet att prata med någon, när någon stannar upp och jag får en möjlighet att ”bära mitt vittnesbörd”, att få berätta hur jag vet att den är sann.