Vi fastade till idag och var därför rätt trötta på morgonen. Vi fastar givetvis för missionärsarbetet här i området, inte för någon speciell men i allmänhet att vi skall lära oss hur vi kan fånga uppmärksamhet och få folk att i alla fall stanna upp och prata en kort stund.

Nästa vecka kommer assistenterna på besök, så vi förberedde ett område som vi skall knacka dörr i då. Sedan åt vi lunch, knackade dörr och fann en äldre kvinna som vi hade en lektion med. Något som tycks återkomma ofta här är att äldre kvinnor gråter då vi undervisar dem – då de berättar om sina liv och sina familjer. Är det för att de är ensamma och annars inte har någon att prata med om sådant? Eller är de inte vana att prata om känslosamma saker över huvud taget? Eller öppnar de sig för att de känner Anden? Jag vet inte. När vi skulle gå hände en underlig sak. Hon ville krama oss, men vi har ju våra missionärsregler, så jag ämnade säga ”vi får inte” (finska ”emme saa”), det var det enda jag hade i tanken att säga, och ut ur munnen kommer orden ”du får inte” (finska ”et saa”). I vilket fall så funkade det för hon avstod.

På kvällen besökte vi Kokkonens. Vi såg kyrk-filmen Legacy (den heter förresten ”Perintö” på finska och ”Vår arvedel” på svenska) med dem och Mirja hade gjort finska småpajer (piirakka). Vi hade med oss godis till barnen också.