Åkte buss till Vasa på morgonen, försökte studera lite Jakob 5 (Mormons bok) men somnade av och till, bussar är sövande.

Jag och Äldste Galloway jobbade ihop under förmiddagen, vi knackade dörr, och vi hade två möten inbokade. Det ena var med en mindre aktiv kvinna.

Jag kände den Helige Anden starkt under diskussionen, och under resten av förmiddagen. Jag mindes känslan och rösten av inspiration som kom till mig då jag och stavspresidenten satt ner och talades vid något år innan min mission. Det var samma känsla som jag även fick då jag träffade Äldste Jensen. De här erfarenheterna av hur den Helige Anden talat tydligt och starkt till mig vid speciella tillfällen hjälpte mig att minnas att andra runt omkring mig kan uppleva samma sak då vi undervisar om evangeliet.

Vi var hemma hos en medlem på middag idag här i Vasa. De hade två söner som var blinda. Det ställer säkert speciella krav på föräldrarna, men de var så fridfulla och tålmodiga, verkligen stora exempel. När det blev lite tålamodsprövande att de verkligen inte slutade prata och tjoa någon minut under hela middagen, eller att en av killarna satt och till synes omedvetet sparkade en på benet under hela middagen… då kom jag att tänka på citatet från Äldste Phelps igår, att ”om du visste vilka dessa är, då skulle du inte våga…” inte våga bli irriterad, eller tycka att det var jobbigt. Kanske man skulle anse det en ära att vara nära dem om än för en stund, om man visste vilka de var innan detta liv, vilka de är…

Efter middagen såg vi en ”prästadömets utbildningsvideo” där president Hinkley talade om en prästadömsbärares ansvar, vilka var 1) Arbetsgivaren, 2) Familjen och 3) Kyrkan

Efter middagen knackade jag dörr tillsammans med Äldste Dredge. Han har inte långt kvar på sin mission, och på något sätt spred sig känslan till mig, känslan av att åka hem, nöjd med det man uträttat. Det var som om den Helige Anden viskade till honom ”Bra gjort, du gode och trogne tjänare” och jag överhörde viskningen. Jag tror att han burit sin börda väl.