På mitt eget språk

Idag kände jag mig helt tom då jag vaknade, men det gick över efter en dusch och lite frukost. Kanske jag drömt något konstigt inatt. Idag har jag förresten varit i Finland i hela 8 månader! Tiden går fort… Äldste Phelps och Äldste Steadman sov på balkongen inatt, uppenbarligen var det inte allt för kallt, dock regnade det.

Under förmiddagen hade vi ett ”gatumöte” (”streetmeeting”) och vi hade en enorm Kristusbild/skylt med oss, måningen med hans andra ankomst. Det var 12 ramar att pussla ihop om jag inte minns fel. Vi ställde upp den i korsningen vid McDonalds. Systrarna var redan igång att kontakta i området. Det kändes som ett bra möte, en hel del stannade upp och lyssnade på oss, och vi sjöng lite i omgångar också. Syster Doxie var lyrisk över en engelsktalande person som hon träffat, hon sade att det kändes så skönt att kunna tala sitt eget språk, att kunna uttrycka exakt det man ville. Jag antar att jag haft den välsignelsen i Jakobstad under en tid nu, har inte tänkt så mycket på det, men visst är man begränsad när man talar finska istället för sitt modersmål.

Under tågresan hem lyckades jag inte studera så mycket. När vi kom hem bar det av till Sandsund, hem till Moisios. God mat som vanligt. Kvällen slutade med lite dörrknackning. Precis som dagen började bra, och jag kände mig mera utåtriktad och energisk än vanligt under gatumötet, så fortsatte den så. Vi hade en undervisning ikväll också, en kvinna som kände Lisso Ahola. Hon var dock inte intresserad av att boka ett möte nr. 2, men i genomsnitt behövs fyra kontakter med kyrkan innan europeer tar det till sig ordentligt. Flera medlemmar i församlingen hade faktiskt första diskussionen vid fyra olika tillfällen innan de gick vidare med det och ville bli medlemmar.

På vägen hem cyklade vi förbi ett radhus då jag kände starkt att ”där skall vi knacka på”. Efter en kort stunds debatt med mig själv huruvida det var mina egna tankar eller inspiration, berättade jag för min kamrat och vi vände tillbaka. En av dem som bodde där sade att vi kunde komma tillbaka, men det blev ingen undervisning av det. Ibland undrar jag om Herren ger oss instruktioner bara för att se om vi skall lyda honom (se Abr 3:25).

Michaela bor på vägen hem från Sandsund, så vi stannade till där och hade en bra diskussion med henne också. När jag ställde frågan om hon ville komma till kyrkan imorgon sade hon ”jag visste att det skulle komma.”