På morgonen tänkte jag lite på något som Äldste Jensen undervisade om sist han var här, på ”mission tour” (han åker runt och besöker alla zonkonferenser och undervisar). Han talade om hur Kristus är vår tros upphovsman OCH dess fullkomliggörare (eng. author and finisher of our faith). Taket i diagrammet nedan motsvarar den nivå jag måste uppnå för att klara av en given uppgift. Den blå stapeln motsvarar min egen förmåga eller min fulla kapacitet. Min kamrat kanske har en annan förmåga, men oavsett – när vi gör vårt bästa så skjuter Kristus till den del som saknas, han kan hjälpa så att vi i alla lägen uppnår 100% av kravet.
Han är hela orsaken till vår tro – dess upphovsman – och han fullkomliggör även vår tro medan vi här i dödligheten bara kan göra vårt bästa för stunden. Så länge jag uppriktigt gör mitt bästa, och SEDAN ödmjukt ber om Hans hjälp, då täcker Hans försonings blod alltid upp mellanskillnaden mellan vad jag kan åstadkomma på egen hand, och fullkomligheten som krävs för att stå värdig inför Gud.
Under mina språkstudier översatte jag en lektion från Timo (en av våra finska-läroböcker från MTC) till svenska, jag har som mål att översätta hela boken.
Jag fick en annan tanke då jag skrev brev hem idag. Jag tror att det enda som kommer att räknas när den här världen är förbi är hur vi skötte oss i vår familj. Jag kommer nog att få två frågor – hurdan make var du? Hurdan far var du? Sedan står min familj där som vittnen till mitt svar, åt ena hållet eller åt andra.
Ikväll undervisade vi grannkvinnan, Helena. Leif Back var med oss. Jag inledde diskussionen på ett lite annorlunda sätt genom att berätta att vi var sändebud från Jesus Kristus, och att det är den Helige Anden som undervisar – inte vi. Därför är det viktigt att vi gör allt för att den Helige Anden skall kunna vara närvarande. Jag läste två skriftställen ang. den Helige Anden, att vi kan lära all sanning genom honom, och hur den Helige Anden känns. Sedan frågade jag om vi kunde inleda med en bön, för att be för den Helige Andens närvaro under vår diskussion. Det gjorde vi.
Under dagen var vi hemma hos Aholas. Vi fick hjälp att fixa min cykel, och vi fick mat också. De är båda sådana människor som det bara känns gott att vara kring. De visade sin grillstuga, och vi satt och pratade ett tag med Lisso utanför innan vi åkte tillbaka mot centrum.
Diskussionen på det hela taget var ingen stor andlig upplevelse, men Helena och Leif pratade en del och det kändes bra att ge en positiv bild av kyrkan, dess medlemmar och budskap. Jag tänkte på de där tre kontakterna som brukar krävas för att en person skall gå vidare med sitt undersökande av kyrkan. Kanske detta då var nummer två för henne. Nästa gång… Min kamrat gillade upplägget på diskussionen iaf.