Idag var en lite annorlunda dag. På morgonen träffade vi broder Lehtinen i kyrkan, pratade lite om församlingens missionsarbete, och om äldstekvorumet. Efter det knackade vi dörr, och sedan var vi bjudna hem till en familj i församlingen för lunch i deras grillstuga.

Maten var väldigt god och grillstugan var väldigt mysig, den låg nedsänkt i marken så man gick ner en halv trappa och satt runt ett grillbord. Hon berättade om hur hon blev medlem i kyrkan, hur hon sökt hela livet och när hon väl träffade missionärerna så fick hon snabbt ett vittnesbörd. Hon var övertygad om att OM Guds sanning fanns på jorden, då skulle den vara tydlig och enkel, så att ett barn kunde förstå den. Det kände hon att hon fann i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Ibland tänker jag att evangeliet kom allt för lätt till mig, det är så många som har långa sökarhistorier… samtidigt känns det som att jag alltid har väntat på det, undermedvetet. Jag brukade ofta tänka att det måste finnas en djupare mening och lycka i livet än den jag kunde se och uppleva omkring eller ”utanför” mig, i ”världen.” Efter min konfirmation i Svenska statskyrkan vid 14 års ålder berättade jag för vänner och släktingar att det här med tro var ”något jag skulle gå vidare med” men jag menade med de orden aldrig att jag skulle bli aktiv i den kyrkan, jag väntade mig något annat, trots att jag hade en andlig upplevelse inne i kyrkan en gång. Det var andra gången i mitt liv som jag kände den Helige Anden, då vi satt där på ett kvällsmöte under konfirmationen. Första gången var en natt under en period i mitt liv då jag oroade mig mycket och mådde mycket illa, runt 11 års ålder. Efter att jag bett (jo, jag har bett för mig själv så länge jag kan minnas, och ingen har så vitt jag vet lärt mig att be) kände jag mig helt upprymd av kärlek, trygghet och glädje, och ville inte längre sova utan bara låg där och kände den underliga känslan…

En tanke som jag förmodligen tagit upp tidigare men som kom till mig idag igen, är att det är så viktigt att vårt vittnesbörd bygger på verkliga andliga upplevelser, och inte att vi i stolthet, envishet eller rädsla bara har ”bestämt oss” för att ”kyrkan är sann.” Det måste bygga på att vi har ödmjukat oss inför Gud och erhållit ett andligt vittnesbörd, att vår själ vet tack vare många och rika upplevelser i kommunikation med Gud.

Efter det gick vi hem för en liten paus, som blev en stor paus. Ryggarna var lite trötta och ömma från markarbetet igår, så vi vilade en liten stund, jag somnade och vaknade 2 timmar senare! Det har aldrig hänt förut, och förhoppningsvis inte igen heller. Jag drömde dock något roligt, jag drömde att President Hinkley körde runt utanför i en röd liten bil utan dörr på förarsidan.

Vi gick ut och knackade dörr, och undervisade en äldre kvinna. Hon var inte intresserad av att ta emot och läsa Mormons bok. Diskussionen var helt på svenska, så åter igen var jag utlämnad till mig själv, men jag är i alla fall glad för förtroendet att jag förväntas greja det själv, utan kamrat som kan språket. Efter det träffade vi en tjej kanske i vår ålder, vi satt ner på trappan utanför deras hus och pratade i kanske 10 minuter. Först var det mest som ett vänskapligt samtal, sedan frågade hon en del om vår kyrka och vår tro. Hon hade själv en tro, men hon hade tagit avstånd från den lutherska kyrkan ”delvis pga att den stela högtidliga mötesformen känns så avlägsen från människan.” Jag berättade att jag kände något liknande då jag ”undersökte” den lutherska kyrkan om man kan säga så om sin konfirmation. I Finland har de förresten också konfirmation, kallas för ”Rippi”. Tjejen ville i alla fall ha Mormons Bok och skulle bekanta sig med den till nästa gång vi tittar förbi. När vi i efterhand sins emellan pratar som människorna vi träffat och undervisat kallar vi dem sällan vid namn utan ”han med käppen” eller ”hon med den arga hunden”. Den här tjejen fick bli ”Tommygirl” för hon hade en sådan tröja.

Efter det kände vi att det var nog med dörrknackning för idag. Vi gick hem, hämtade en till Mormons bok, hade en bön, och kände att vi behövde gå till Mikael. Vi har ju inte fått kontakt med honom på ett bra tag nu, så vi förstår att han har tappat intresset, men ett korrekt avslut vore bra, jag vill gärna höra att det är så, att han inte längre vill träffa oss, innan vi ”släpper” taget, vill ju inte bara strunta i någon för att de troligtvis inte är intresserade mera… Våra förväntningar stämde. När vi knackade på öppnade hans mamma, som sade att ”Mikael är inte intresserad av att träffa er mera”. Kom igen, han är typ 16, han behöver nog inte sin morsa till att tala för honom i det… så jag svarade ”Vill han kanske säga det till oss själv?” Hon gick och hämtade honom, och han sade att det var så att han inte var intresserad av att träffa oss mera just nu, men han frågade

”-Får jag behålla boken? Jag skulle vilja undersöka den lite mera på egen hand senare”

Självklart. Det kändes ändå bra, han må ha tappat intresset för att träffa oss, eller hans mamma må ha övertalat honom till det, vad vet jag. Det viktiga för mig är att han har kvar intresset för att söka Gud, på något sätt. Och genom att läsa Mormons bok, det är ett bra sätt.

Vi stannade till hos broder Koivu som bor i samma kvarter som Mikael innan det var dags att gå hem för kvällen.

Det känns som att jag har skrivit om väldigt många tankar idag, men här kommer några till. Jag har reflekterat över att jag alltid känner mig väldigt bekväm med att undervisa och hålla andliga budskap hemma hos medlemmar, orden ges ofta till mig och skriftställen kommer till mig, det känns som att den Heliga Anden är närvarande och vägleder. När jag däremot undervisar undersökare blir det ofta stelt och mest information som inte leder någonvart.

En annan tanke – kunskap är inte alls viktig jämfört med dess tillämpning. Om vi spenderar mera tid på att lära evangeliet än vi gör på att leva det så är det inte bra.