Idag hade vi halv förberedelsedag (vi körde ju en halv i måndags också). Skrev brev som vanligt, umgicks med Freddy i några timmar, sedan knackade vi dörr. Vi undervisade en första-diskussion hos en finsktalande kvinna, jag tyckte det gick bra, och kändes bra, men min kamrat tyckte motsatsen.

Jag funderade lite om det kan vara så att han är lite negativ pga att han är missnöjd med sin egen insats. Jag skulle vilja säga till honom att se sig själv i spegeln varje morgon, och säga ”Jag älskar dig, och du håller på att bli den missionär som Herren vill göra dig till. Ha tålamod och var lycklig” (Lift up your heart and rejoice, for the hour of your mission is come). Men jag har ännu inte tagit upp det med honom, jag vet inte om det är lämpligt.

På kvällen tog vi det lite lugnt, vi kommer att få ihop våra 70 timmar proselyterande arbete denna veckan ändå. Jag svarade på Stinas brev, och berättade några tankar jag hade om vittnesbörd och tro. Vid upprepade tillfällen under mission har jag tittat tillbaka och tyckt att mitt vittnesbörd tidigare har varit så litet eller så svagt, men det är förstås pga att det växt nu, och jämfört med vad det kommit att bli så var det nog ”litet” tidigare

Jag har många gånger tänkt att ”snart är min tro/mitt vittnesbörd nog färdigt att vara en ”fast klippa” (som det står i en viss välsignelse jag fått). Men jag tror inte att det funkar så – ökad tro/vittnesbörd kommer som en belöning, välsignelse, resultat eller verkan av tro som man utövat, dvs att vi levt enligt de sanna principer vi känner till.

Så länge vi är rättfärdiga (rätt-färdiga, på ”färd” i ”rätt” riktning) ökar den alltså ständigt, och det finns ingen nivå av vittnesbörd eller tro som vi måste nå för att kvalificera oss för frälsning, vad som däremot krävs är att vi har ”tro till omvändelse¹Finskan har ett mycket bra ord för omvändelse (engelskans repent, repentance, inte att förväxla med convert, conversion), det är ”parannus” vilket betyder bättring eller förbättring, det talar tydligare om vad det handlar om än vårt svenska omvändelse. Ordet omvändelse kommer naturligtvis av att vända sig om och sluta synda, vända sig bort från synden till något gott. Det finska ordet visar bättre på att det inte bara handlar om att upphöra med något dåligt utan minst lika mycket om att omvända sig TILL någonting, att göra BÄTTRING.” dvs en tro på Kristus som leder oss till ett bättre liv. Att vårt vittnesbörd växer och att vi går framåt i vår andliga utveckling är ett bevis för oss själva på att vi har ”tro till omvändelse”, Alma 34:16

Och på så sätt kan barmhärtigheten tillfredsställa rättvisans krav och omsluta dem i trygghetens armar, medan den som inte utövar tro till omvändelse är utsatt för de rättvisans krav som hela lagen ställer. Därför är det endast för den som har tro till omvändelse som den stora och eviga återlösningsplanen förverkligas.

Att vi ser en andlig utveckling i oss själva innebär ju att vi strävat efter att leva efter Kristuslika principer, och att vi fortsätter att lära oss om Hans evangeliums lag, och sträva att leva i enlighet med den mera fullt.

Ofta då jag ”bär vittnesbörd” för någon, dvs berättar för dem om den tro och den kunskap om Gud som jag har, och berättar för dem hur jag fått den kunskapen, då kan jag känna den Helige Andens kraft och jag blir själv uppbyggd av det jag sagt, för den bekräftande känslan, kraften som vittnar om att orden är sanna, kommer från Honom, jag står bara för  de tomma orden.