På morgonen tog vi tåget till Helsingfors, jag, Äldste Steele och Äldste Kerkmann. Det var trevligt att vara på missionskontoret igen och träffa alla bekanta ansikten, som Äldste DeGering till exempel. Syster Wright levererade post till mig direkt i handen 1Äldste och syster Wright är ett senior-missionärspar som arbetar i missionskontoret. Det är deras tredje mission här i finland nu tror jag. De har administrativa uppgifter som ex. att vidarebefordra posten till oss ute i våra olika områden (de flesta som skickar brev till mig har fått missionskontorets adress av mig, på så vis slipper man krångel när man byter område och inte hinner meddela den nya adressen till vännerna där hemma). De har även hand om ekonomin i missionen.. Jag fick träffa min nya kamrat Äldste Wooley, och så småningom åkte vi ut till Esbo, eller Espoo som det heter på finska. Det tar mellan 20 och 30 minuter att åka från kontoret (som ligger i Helsingfors city nere vid vattnet, Jungfrustigen/Neitsytpolku). Under bilresan bekantade vi oss lite.
Väl hemma lastade vi bara av bagaget så ut igen för att knacka lite dörr. Vi hade ingen undervisning, däremot ganska många som sa att vi kunde komma tillbaka. Att ha bil är verkligen både enklare, bekvämare och roligare än att trampa runt på cykel. Vi fick mat av en medlemsfamilj (att ta med hem och äta, för det hade dykt upp något som de skulle iväg på), och efter middagen reste vi ut i obygden för att knacka lite mera dörrar. Den första (och enda) familjen som ville ha oss tillbaka talade tyska, men det gör inget för det gör Äldste Wooley också. Själv kunde jag förstå det mesta de sade tack vare mina 5 år tyska i skolan, men jag kunde inte säga ett enda ord. Det är som att Finska har ockuperat det utrymmet i hjärnan nu, min hjärna har visst bara plats för 3 språk så ett fick väl ge vika.
Jag noterade också att min kamrat är mycket ödmjuk, och det verkade som att folk i allmänhet lyssnade mera på honom än på mig, jag upplevde att jag fick många fler dörrar stängda omedelbart än vad han fick. Det var givetvis inte lika illa som i Kajaani, men ändå. I min senaste intervju med president Hoyt sade han att för att övervinna stolthet och själviskhet måste man ha kärlek till folket man är här för att tjäna, om man känner omtanke om dem så finns inget utrymme för stolthet eller självisk oro. Jag tror jag kan lära mig mycket av min kamrat där.