Idag känner jag så här: Espoo är finlands bästa församling. Vi har alltså varit i kyrkan idag på morgonen och jag fick träffa alla medlemmarna. Jag fick hålla ett kort tal också, eller alltså bära mitt vittnesbörd¹dvs kort berätta om min tro och varför jag valt att komma på mission. Församlingen känns så frisk och så ung, största delen unga familjer och många barn och ungdomar och alla är jättetrevliga.

På eftermiddagen åkte vi och knackade dörr, tittade till några ”comebacks” och några mindre aktiva²”Mindre aktiv” är termen för någon som är medlem i kyrkan men inte kommer regelbundet till kyrkans möten och aktiviteter, eller inte kommer alls längre. Vi besöker dem så ofta vi får tillfälle för att visa att ”kyrkan” inte glömt dem, vi bjuder in dem så att de ständigt skall veta att de är välkomna. Många som varit borta från kyrkan en tid upplever det svårt att komma tillbaka trots att de vill, de är oroliga för vilket bemötande de kommer att få från bekanta i kyrkan osv. sedan finns det givetvis de som inte längre har minsta intresse av att komma tillbaka till kyrkan. Dem vill vi givetvis besöka för att påminna dem om varför de en gång blev medlemmar i kyrkan, vad de kände och upplevde, och få dem att vilja komma och vara med igen. För oss som är aktiva i kyrkan är det givetvis roligare ju fler som kommer. Ibland leder våra besök till att medlemmar ”vaknar” till aktivitet, ibland till att de bestämmer sig för att inte längre vara medlemmar i kyrkan (och då slutar vi besöka dem), men oftast händer inte så mycket alls, lunken fortsätter.. Vi åkte till en svensktalande familj på kvällen, planen var att ha en undervisning, första diskussionen, men det var mest de som undervisade oss om sin tro, lite som igår kväll ungefär. De tillhörde visst någon kyrka från korea som tror att Kristus kommit tillbaka, dit, och nu finns visst anhängare i stora delar av världen. Vi fick i alla fall berättat för dem lite från vårt budskap om frälsningsplanen, dvs. vart vi människor kommer ifrån, varför vi är här på jorden, och vart vi går efter detta liv. Eftersom de var ganska familjeinriktade i sin tro visade vi dem familjeproklamationen, dokumentet från sent nittiontal där kyrkans president och de tolv apostlarna uttalat sig om principer som rör familjen, där kyrkan har en fast ståndpunkt och där världen och samhället i övrigt svänger ganska mycket i sina åsikter. Vi enades om alla principer i den, och hade en bön tillsammans innan vi skildes åt. Så sett var det ett mycket trevligare möte än det igår kväll.

På kvällen var vi bjudna hem till familjen Ahola, fantastisk familj. Det fick mig att fundera över min egen framtid med familj etc. idag var vi förresten i primärklassen³barnen upp till 12 år går i ”primär”, namnet kommer av engelskans ”primary”. i kyrkan, det var häftigt att vara där för första gången. Dessutom fick jag se hur det går till då en ung kvinna lämnar primär och går över till klassen ”unga kvinnor” – alla i UK-klassen kom in, och så bar de ut sin nya klasskamrat från primärgruppen. Höstens första snö kom också nu under eftermiddagen.