På förmiddagen vandrade vi runt lite och kontaktade på gatorna, sedan köpte vi lite färskt bröd på bageriet och gick hem för att luncha.

På eftermiddagen knackade vi dörr, och hade nästan direkt en bra erfarenhet med en Turkisk man. Han bad om en bibel på turkiska. Jag trodde först att han menade Bibeln, men den hade han, vad han menade var att han önskade en Mormons bok på turkiska. Vi skall beställa en från kontoret och komma förbi med i nästa vecka. Han varnade oss skämtsamt och sade ”men ge den inte till min fru, för hon är Jehovas Vittne, då får jag den aldrig”.

Efter det fick Äldste Wooley en idé att åka till en f.d. undersökarfamilj (dvs en familj som fått undervisning av missionärerna tidigare, men av någon anledning avslutat det). De var mycket trevliga mot oss, vi pratade en lång stund. De berättade att de visst bett angående Mormons bok. Jag visste inte riktigt hur raka rör jag skulle köra, men jag frågade försiktigt mannen i familjen ”om du skulle få ett svar från Gud att Mormons bok är sann, skulle du då vara redo att agera på det?” Han medgav att ”det är nog där skon klämmer kanske”. Det var ändå ett positivt samtal. Vi gav dem en utmaning att läsa och be under en veckas tid, så skulle vi titta tillbaka och se om de fått något svar, eller iaf se hur de känt för det.

En tanke som jag fick under eftermiddagen: Det har tagit mig hela min mission (så en halv mission alltså) att förstå att jag av Herren inte förväntas vara någon jag inte är, bara att vara mitt bästa jag. Om det fanns ett sätt att vara ”den ultimata missionären” så skulle de väl undervisa oss om vägen dit. Men som Äldste Wensel sade: ”Vi är inte försäljare”. Herren har sänt oss sådana vi är för att växa och bli lite mera kristuslika, och samtidigt även föra andra människor till Kristus (vilket för övrigt kanske är det enda sättet att bli mer Kristuslik). ”Du kan aldrig vara ditt bästa jag om du ständigt strävar efter att vara någon annan” stod det på den lilla bilden som min tränare Äldste Smith satte upp vid min säng en dag, borta i Kajaani. Det var inspirerat. Det är sant, och det var något jag behövde höra. Även om det tog en tid innan det sjönk den där halvmetern från hjärnan ned i hjärtat. Världens längsta halvmeter har det sagts.

På kvällen besökte vi Conovers för att öva lite finska med dem, men vi pratade istället om hur vår dag hade varit, sedan berättade de om sina erfarenheter. Och så hade de lite praktiska frågor om hur det fungerar med vissa saker här i Finland.

Jag fick ikväll en känsla av att ha växt, att jag blivit mera andligt ”mogen” sedan jag kom ut här på missionsfältet. Och en känsla av att jag arbetar för Herren och är ansvarig inför honom, snarare än inför president Hoyt. Och jag skall nog försöka skriva lite kortare ”President’s letters”¹Varje vecka skriver vi ett brev till missionspresidenten och berättar om höjdpunkter, lågvattenmärken etc. En del av hans roll är ju att dirigera oss i själva arbetet, en annan är ju att ”ta hand om” oss och vara som en ledare eller far. framöver, inte slösa så mycket tid med det.