Jag fick en tanke idag, jag reflekterade över det att vara seniorkamrat, och tänkte att sådan jag är som seniorkamrat i ett missionärspar, sådan far kommer jag att vara. Och hur man är som far är i sig en spegling av hur man skulle vara som något annat.

Någon har även sagt att sådan man är på den lediga dagen, ”förberedelsedagen” är en direkt avspegling av hur man kommer att vara då man återvänder hem efter mission.

I den här församlingen (Espoo) är det svårt att undgå att ha tankar om familj. När man är liten har man föräldrar att luta sig mot. När man är på mission har man en missionspresident som man andligt sett kan ”luta sig” mot. Men efter mission så kommer jag att vara den som min famlij, mina barn och vänner, skall kunna luta sig mot. Stundvis en skrämmande tanke. Jag har dock känt en förändring inom mig den senaste tiden i hur jag övergått från att ha litat till president Hoyt, till att istället lita på Herren. Jag tror att det är en naturlig utveckling.

Efter kyrkan hade vi en tid avtalad med Jaani. Vi kom dit, och stod vid hans dörr och pratade med honom en stund. Det kom fram att han läser till att bli Luthersk präst, och han vägrade totalt att be och fråga Gud om Mormons Bok var sann. Jag vet ännu inte varför han var så emot det, man kan ju tycka att en blivande präst skulle ha tro på att Gud kan besvara böner, vare sig han förväntar sig att svaret är att boken är sann eller falsk.

Vi fick middag hos familjen Soukko, sedan gick vi runt i området och knackade på hos sådana som tidigare blivit undervisade den första diskussionen, utan att fortsätta. Det var bara en av dem hemma, och hon var upptagen just nu. Medan vi gick runt bland radhusen mötte vi en av de unga killarna i församlingen. Vi pratade med honom och hans kompis en stund, han sade ”Hur vågar ni gå och ringa på folks dörrar så där? Det skulle inte jag våga, jag är för blyg.” Jag svarade att ”När du är 19 vågar du.” Kompisen undrade vad vi gjorde, och vi förklarade att vi pratar med folk och undervisar om Jesus Kristus. Han frågade om vi inte kunde undervisa honom någonting, så min kamrat pratade en liten stund om Kristus.

Vi gick tillbaka till bilen och började planera vad vi skulle göra härnäst. Efter att ha suttit ett tag, utan att känna någon inspiration åt något håll alls, bestämde jag att ”nu orkar jag inte sitta här längre, vi går och knackar dörrar i den där lägenhetsbyggnaden.” Sagt och gjort, och tredje dörren blev vi insläppta, det var en man från Afrika. Han var lite tveksam vid dörren, men jag frågade bara rakt på sak om vi kunde få komma in en liten stund och berätta vårt budskap, och han gick med på det. Hans fru var förvånad, men visade inte motvilja mot att vi var där. Hon höll sig dock i köket med sonen under hela samtalet som varade i kanske 20 minuter. Han tog emot en liten läsuppgift i Mormons bok, och vi fick en tid att komma tillbaka på torsdag.

När vi var färdiga med den byggnaden (utan vidare händelser av intresse) återvände vi till bilen. Vad härnäst? Jag hade en bestämd känsla av att vi borde besöka Jukka. Jag frågade min kamrat hur det kändes för honom, men han var lite orolig att det var för snart. ”För snart?” frågade jag, ”vi har ju inte sett honom på 2 veckor?” Jag satte kurs mot Kauklahti och på vägen dit höll min kamrat med om att det kanske snarare har gått FÖR lång tid sedan sist.

Väl framme hörde vi oväsen och såg ljus och gnistor från trädgården, Jukka var visst i full gång med något. Tror det var lite vedsågning för de var på vg in i bastun, han och en av hans söner. Hade vi varit 10 minuter senare hade han redan varit i bastun, det är lika med oanträffbar här i Finland, bastun är helig för de flesta. Vi hade ett bra litet samtal, jag berättade lite om Äldste Conovers arbete i NASA, då Jukka berättade att han har varit med och arbetat på delar till Pathfinder-roboten. Jukka har visst hängt med i rymd-historian sedan 60-talet. Äldste Conover skall ha en brasafton i Helsingfors och visa lite bilder och sådant från sina projekt, vi bjöd in Jukka dit. Jukka bjöd å sin sida in oss till sitt jobb för att se på hans senaste uppfinning, som skeppas iväg till gruvan i Kiruna snart. Han berättade att han hade tänkt komma till kyrkan i morse, men var för trött. Han sade dock att han är nyfiken på hur det är i kyrkan så han vill komma.

Efter det tänkte vi kolla några ”comebacks” i området dr vi bor (Soukka). Då vi åkte förbi tvärs Saunalahti kände jag en tyst maning att åka in till området till vänster, det var nästan att jag bromsade in och gjorde det, men jag var inte riktigt så handlingskraftig. Jag har märkt att jag ofta lyder andens maningar först i ”steg två”. Vi höll oss till vår egen plan, åkte till Soukka, men Johanna var inte hemma. Då bestämde jag mig för att vi måste åka tillbaka dit jag hade känt maningen. När vi kollade upp området i våra anteckningar hade vi faktiskt en ”comeback” där som för två veckor sedan sade ”kom tillbaka om två veckor” så det passar ju bra. Vi ringde på, och hans fru öppnade. Hon var lite lätt road då vi frågade efter hennes man, hon reagerade ungefär som att ”visst kan jag hämta honom, men inte vill han tala med er”.

Mycket riktigt var han också osäker på om han var intresserad nu när det väl kom till kritan. Precis som tidigare idag, och full av tro, frågade jag bara rakt på sak om vi kunde få komma in en liten stund. Han gick med på det, sade åt oss att hänga av oss och komma in i köket. De bodde väldigt fint, det var ett av de nybyggda områdena. Hans fru var inte glad att ha oss där inne, och det markerade hon mycket tydligt. Det rörde dock inte honom. Vi satt en halvtimme och bara småpratade, han var intresserad både av oss som individer och arbetet som missionärer. Till sist kom vi så in på vårt budskap, och den Helige Andens närvaro var tydlig. Då jag berättade om den mörka tiden efter att apostlarna dödats och kyrkans lära krånglades till (något vi brukar kalla för ”avfallet” eller ”frånfallet” från sanningen) höll han med om att det måst han hänt något sådant dels med tanke på katolska kyrkans historia under medeltiden, och dels den uppsjö av kyrkor och tolkningar som finns i vår tid. Då min kamrat berättade om Joseph Smith, dennes bön och bönesvar (då han fick besök av Fadern och Sonen i det vi nu kallar ”den heliga lunden”) satt han helt tyst och totalt uppmärksam. Min kamrat läst löftet i Mormons bok:

”Och jag uppmanar er att ni, när ni får dessa uppteckningar, frågar Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om inte dessa uppteckningar är sanna. Och om ni frågar med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus, skall han uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft. Och genom den Helige Andens kraft kan ni få veta sanningen om allting” (Moroni 10:4-5)

Efter det frågade jag ”hur känns det just nu?” Jag kunde inte låta bli att fråga, och eftersom den Helige Anden ofta talar till hjärtat kan man behöva hjälpa människor att vara uppmärksamma på att de faktiskt känner något speciellt inom sig. Vi är vana att fokusera mycket på våra tankar, inte så mycket på våra känslor i sådana här sammanhang. Han svarade att ”dessa är så viktiga saker att man behöver tänka igenom dem ordentligt”. Anden var så stark. Han tog glatt emot boken, och lovade att läsa och att be. Han ville dock inte boka något andra besök. Han förklarade att han måste diskutera saken med sin fru (jo tack, jag förstod det…). Jag tror ändå att något speciellt hände ikväll, maningen att åka dit var så tydlig, och känslan under vår diskussion var väldigt påtaglig.