På morgonen knackade vi dörr, i början kändes det ganska hopplöst för ingen var hemma, det var tråkigt, jag hade sovit dåligt etc. men allt eftersom vi jobbade på kände jag en överväldigande lycka, den kom som från ingenstans. Vi träffade en kille som var trevlig och intresserad, fast inte så intresserad av vårt budskap utan snarare av vår livsstil som missionärer. Vi åt middag hemma hos familjen Leppänen. Pappan tackade för att vi i vårt budskap uppmanade till missionärsarbete, att många missionärer glömmer eller struntar i det.

Jag hade en tanke om orden ”if only…”, (”om bara…”). De är oftast bara en illusion, för man tror att ”om bara detta hinder tas ur min väg…” men om det faktiskt gör det, då upptäcker man att där finns andra hinder. Tror jag.

Kvällen avslutade med engelska-lektionen, som vanligt var det bara familjen Saine där.