Morgonen bestod av dörrknackande. Jag noterade att jag inte längre tycker det är så jobbigt med långa pass av dörrknackande, vet inte om det är bra eller dåligt. Synd att man haft det så mycket att man vant sig. Men bra att man inte blir matt och uttråkad lika fort.

Jag upplever det som att det finns tre lägen eller nivåer att göra missionärsarbete på.

1. Förkrossat hjärta och ångerfull ande ¹Förkrossat – eller ödmjukt – hjärta och ångerfull ande, en ande inställd på omvändelse, är ett uttryck som används ofta i skrifterna för att beskriva själens tillstånd då vi är ”på rätt väg”, då vi ödmjukt erkänner att endast Kristi försoning kan frälsa oss från våra synder, men aktivt arbetar på att bli mer lika honom i våra gärningar, ord och handlingar.. Jag tror att jag är som mest effektiv och inspirerad då jag arbetar i detta tillstånd. Jag kan känna inspirationen flöda till mig, och jag känner kärlek för människorna omkring mig. Det här tillståndet är givetvis eftersträvansvärt, men ärligt talat har jag inte befunnit mig i det så särskilt ofta under min mission.
2. Personligt. Detta tillstånd befinner jag mig ofta i, idag till exempel. Då jag talar med någon så är jag mig själv, jag vågar säga det jag vill och försöker inte vara någon annan, eller något jag inte är (den käcka försäljar-missionären etc.). Jag tror inte på att försöka vara någon eller något jag inte är för att bättre utföra min uppgift. Det är bättre att vara sig själv bara.
3. Missionär – Att bara göra missionärs-saker, utan att ha hjärtat med i det till 100 procent. Att säga memorerade fraser osv. Det här läget hamnar man i när man är utmattad, eller av andra anledningar utstörd, känslomässigt, fysiskt eller andligt. Det är det sämsta givetvis, men tyvärr det läge man hamnar i stor del av tiden. Men jag har ändå sett viss framgång från arbete i detta läge, så om detta är allt jag orkar, så är det bättre att göra det än att inte göra någonting alls.

Vi åt middag hos medlemmar ute i Kauklahti, det var lite komiskt – de är så snälla och ger oss middag nästan varje vecka, men idag hade de så brottom att alla behövde åka när vi satte oss för att äta, så vi satt ensamma kvar i deras hus. Vet inte om det är mot någon missionärsregel… förmodligen hehe. Jag får alltid många tankar om familj (min framtida) när jag är hemma hos dem, och även hos andra medlemmar. En annan tanke – det är en välsignad tid att vara missionär och få så mycket tid för sig själv och nära Herren, att få lära känna sig själv och fundera på olika saker, komma fram till vad man själv tror och tycker utan så mycket påverkan från föräldrar och vänner (om man inte räknar kamraterna på mission som vänner – vissa är väl att räkna som det i alla fall hehe).