På morgonen knackade jag och Ä Phillips dörr, och undervisade ett äldre par. Vi fick inte ett möte för uppföljning, men hon lovade att läsa i Mormons bok och be för att få veta om den är sann. Vi tyckte båda att det var en andlig upplevelse, och mannen bad avslutningsbönen, men stöd av vårt kort/tabell, när vi undervisar människor om bön brukar vi visa den här bilden:

Himmelske fader
Vi tackar dig …
Vi ber dig …
I Jesu Kristi namn. Amen.

Vi hade ju ett möte med Lari bestämt idag också, men han var inte hemma. Han kan mycket väl ha glömt bort oss, han var lite ”sval” när vi sist träffades. Medan vi var i hans område stötte vi på Rafael och Berit, de var ute på promenad. När vi småpratat en stund sade de ”Nej men nu måste vi allt gå, ses på söndag!” Skönt med människor man kan lita på, som står fast vid sitt ord!

Efter lunchen knackade jag dörr tillsammans med Äldste DeGering. Inget intressant hände.

På kvällen hade vi församlingsråd i kyrkan, men vi hade fått fel tid, de hade meddelat oss kl 18 men det började i själva verket inte förrän kl 19. Däremot hade de seminarielektion¹Seminariet är kyrkans program för utbildning i skrifterna. Ungdomar 14-18 år får läsa ett år i Gamla testamentet, ett år i nya testamentet, ett år med Mormons bok och ett år med Läran & Förbunden, med tillhörande studiematerial och lärarledd undervisning. Vanligtvis är det en träff i veckan, vilket Espoos församling valt att lägga på fredagkvällar. och jag kände både ett eget intresse samt den Helige Andens maning att titta in där. Vi var med en stund, och efter lektionen passade jag på att följa upp på ett par saker. Vi hade ju flickan Fiona från Tyskland som bodde här i Espoo som au pair, och jag hade bett en person att ta med henne till seminariet, och en annan att bara ta en vänskapskontakt. Inget av det hade blivit gjort än så jag fick en bra chans att påminna.

På kvällen motionerade jag och Ä Allen. Under joggingrundan snubblade jag tack vare min en gång ledbandsskadade högerfot, den vek sig så jag trampade snett. Till en början gjorde det riktigt ont, men jag var envis nog att fortsätta, och efter en stund gick det över.