Ledig dag (”förberedelsedag”)! En av de bästa på min mission. Jag börjar inse hur viktigt det är att använda den här dagen på rätt sätt. Vi handlade på morgonen, sedan åkte vi till sporthallen i Helsingfors (Kisa-halli). Volleyboll var en riktig höjdare idag! Förmodligen för att ingen av sportfånarna var med, vi var lika dåliga allihop. Efter den vanliga vändan till biblioteket i Leppavaara där vi mejlar hem till familjen satt vi allihop i Wensel och S. lägenhet. Wensel var lite orolig för vad han skall studera efter mission. Han vill gå på BYU men mer än så vet han inte än.

Jag och Ä Allen knackade dörr en stund i regnet ikväll. Det var rätt kallt så vi beslutade oss för att göra lite inomhus-knackande (lägenhetsbyggnader). Vi hade inte med oss uppteckningarna för Kivenlahti (anteckningar om vilka dörrar som redan tackat nej, man vill ju inte gärna störa folk igen som nyligen tackat nej) och den enda byggnad vi inte hade varit inne i var den nya höga 20-våningsbyggnaden. Kodlås… men vi började trycka på telefonanropsknappar, i hopp om att någon antingen skulle vara intresserad eller öppna ändå så vi kunde smita in och knacka. Det senare inträffade (äldre människor brukar inte prata i den utan släppa in direkt). Efter några dörrar stötte vi på en Jehovas Vittne. De säger det sällan rakt ut, men har man träffat en har man träffat alla brukar vi säga. De har samma inövade svar och motfrågor på allt, så det är lite som att trycka på play-knappen. Nu låter det lite som att jag pratar ner dem… jag har stor respekt för deras hängivenhet till sin tro, om våra medlemmar var missionärer på samma nitiska sätt som deras så kanske de inte skulle ha en dubbelt så stor organisation som oss i det här landet.

Vi hanterade situationen som vi brukar – vi bär vittnesbörd i all enkelhet och ödmjukhet, sedan tog vi farväl. Ett vittnesbörd brukar lämna dem utan motargument för det är inte riktigt ett koncept de kör, deras grej är mera att prata om tolkningar av bibeln och varför deras tolkning är korrekt. Om man börjar prata om andliga upplevelser, personliga bönesvar osv. hänger de inte alltid med så att säga. Inte de jag träffat i alla fall.

Bara en kort stund senare träffad vi Reeta och ”Roly” och de släppte snabbt in oss. Vi såg Guds hand i att vi tappat bort våra uppteckningar, för hade vi inte gjort det så hade vi heller inte givit oss på den här byggnaden, och här fanns någon som ville prata med oss. Vi småpratade lite först för att lära känna varandra lite mer (han var från england så hela samtalet var på engelska), sedan hade vi min missions kanske bästa första diskussion.

Det var verkligen intressant. Reeta hade några saker hon hängde upp sig lite på i vår undervisning, men den Helige Anden var så starkt närvarande. Jag hade mina logiska argument redo för hennes ”concerns” (de hon hade hakat upp sig på) men Anden förbjöd mig att använda de svaren, istället ledde han mig in på andra vägar för att besvara hennes frågeställningar. Jag leddes till att vara en mycket god missionär ikväll. Till exempel då Ä Allen berättade om Mormons bok såg jag att Reeta bläddrade i sin bibel, bakifrån, och visste genast vad hon var efter. Så när Ä Allen var färdig och hon fortfarande inte hittat versen hon bläddrade efter frågade jag lugnt ”Might you have a concern about anything being added to the Bible?” (dvs. har du en fråga ang. det att man inte skall ”lägga till” något till bibeln?). Det och många andra saker bara flöt på allt för väl under diskussionen ikväll. Något mycket speciellt kommer hände med dem, det tror vi båda två. Innan vi lämnade dem hade vi en bön på knä tillsammans allihop. Vi skall möta dem igen på fredag.