På morgonen åkte vi till Hyvinkää. Vi kunde inte hitta de missionärernas lägenhet men vi snubblade över kyrkan så vi stannade där tills distriktsmötet började. En sak som Ä Wilson sade gjorde intryck på mig: Det är svårt att tänka ”Jag skall arbeta hårt var dag och aldrig slösa en minut” men om man krymper perspektivet lite blir det inte omöjligt: ”Idag skall vi arbeta hårt ända fram till kvällen, och då kvällen kommer rapporterar vi med gott samvete till vår Himmelske Fader vad vi gjort under dagen.”
Knackade dörr med Ä Smith på förmiddagen, vi var lite irriterade över att det är svårt att veta vilken dörr som är huvudentré på vissa hus. Båda har ofta ringklockor, men den ena är ju groventré givetvis. Sedan hör ju till saken att det ofta är den folk använder, och inte huvudingången. Så ofta ringer man på vid en dörr, och den andra öppnas. Lite komiskt samtidigt.
På eftermiddagen var jag ute med Ä Riding. Han åker hem nästa vecka, så detta är vår sista ”split” tillsammans, och hans sista distriktsmöte. Vi knackade dörr i samma område där jag var under förmiddagen. Hans reflektion över tiden på mission, som jag kan instämma i, är att de två svåraste praktiska sakerna är dels att oftast vara hungrig (i vårt schema äter vi bara ett mål mat om dagen, plus frukost o kvällsmat, och vi rör oss i stort sett hela tiden) och dels att man alltid känner en stress eller press, så fort man får lite vila så känner man sig genast skyldig, man känner att man borde vara uppe och göra något vettigt med tiden. Vi fick middag hos en medlem, och jag knackade dörr en kort stund med Ä Smith igen på kvällen. Jag fick öva mig lite mer på min hundskräck då vi kom in på ett par ställen där de hade stora hundar. Jag vet inte var den rädslan kommer ifrån. Jag blev visst biten när jag var liten, men vet inte om det är det som fortfarande sitter i. Jag har oavsett aldrig haft förtroende för hundar.
På kvällen hade vi en liten stund då vi samtalade alla 4, jag berättade om oreo-kak-liknelsen jag fick lära mig på mission (att man håller ”companionship inventory” genom att först ärligt berömma sin kamrat för något, sedan ta upp det man har problem med, och avsluta med ännu en sak man ärligt vill berömma).
Under det här besöket i Hyvinkää påmindes jag om min tid i Jakobstad, värmen börjar komma också, så det gör nog sitt för att påverka mig att minnas den fina sommaren. En del av mig längtar tillbaka till att tjäna i en liten församling, eller ett litet distrikt. Varje gång jag kommer till en ny plats, eller går på split med nya missionärer, är det som att jag ser mig själv i nytt ljus. Jag kan lättare se min egen utveckling och hur jag tar nya steg ut ur min komfortzon. Jag har börjat småprata med människor mera innan jag ”kommer till saken”, berättar vilken kyrka vi är från och att vi vill ge dem ett budskap om Kristus. Det känns bra att kunna småprata mera. Självfallet vill inte alla prata med en, men de som är otrevliga hade ju varit det oavsett hur jag inlett samtalet.