På morgonen åkte vi tillbaka hem till Espoo. Vi knackade dörr i Kivenlahti, sedan stannade vi till hemma hos Conovers. Ä Dew förberedde sig för ett samtal och jag komponerade och mejlade in mitt zonledarbudskap till missionens tidskrift. Efter det knackade vi dörr vidare i Nöykkiö, snackade lite med en kille som kastade pil (dart). Han berättade att han rökte gräs, i tio år, enligt honom själv helt utan symptom.

Vi fick middag hemma hos medlemmar vid 18-tiden, och efter det hade vi två möten bokade, men ingen av dem var hemma. Vi knackade dörr lite till, och träffade en mycket trevlig man. Han hade alla de ”rätta” frågorna i vår mening, däremot var han inte så intresserad av våra svar. Han hade sina två barn i lekparken där vi satt och pratade. Då vi gick därifrån kände jag mig lite missmodig, och funderade över vad vi kunde gjort annorlunda eller bättre, och det var som att jag hörde någon säga till mig ”ingenting, du gjorde rätt” och mina funderingar över den saken försvann. Jag släpper vanligtvis inte självkritik så lätt så jag vet att det här kom någon annan stans ifrån. Det fick mig osökt att minnas då jag och Wensel var hemma hos Ari (i julas tror jag det var) och såg en scen från Harry Potter 2 och Ari påpekade att tårar (eller i mitt fall sorg) har något inneboende renande i sig.

Det känns lite som att uppriktig sorg blidkar rättivsan, eller snarare betalar rättvisan, genom försoningen, genom hjärtats ånger (jag tänker lite på Alma 34 här).