Det var spännande att träffa min nya kamrat, min tredje greenie, och tredje finska kamrat. Efter distriktsmötet åkte vi hem, lastade ur hans väskor, och direkt ut till Kirkkonummi. Vi skulle ha undervisat Reijo, men han ställde in, så vi fick knacka dörr istället.

Min greenie hade aldrig varit ute med missionärerna tidigare, så det här var hans första gång med att knacka dörr, någonsin. Han var väldigt nervös till en början. Jag tog den första dörren, när jag sedan pratat färdigt med personen (som inte var intresserad) sade jag till min greenie ”nu är det din tur”. Jag såg skräcken i hans ögon, ”va, skall JAG, redan?” Han tryckte med darrande hand på ringklockan, och jag såg lättnaden hos honom när ingen öppnade dörren. Efter det ställde han sig lite bakom vid nästa dörr, varpå jag sade ”nej nej, när ingen öppnar räknas det inte, det är du igen tills du pratat med någon” och hans händer började skaka igen. Jag kände mig hård som drog med honom på detta det första vi gjorde, men det finns bara ett sätt att vänja sig vid att kontakta människor/knacka dörr, det blir aldrig lättare om man inte tvingar sig själv (eller i detta fall sin kamrat hehe) till att göra det.

Vi fick middag hos en familj där ute, sedan åkte vi hem för min kamrat kände sig dålig i magen. Han trodde själv att det berodde på nervositet och allt det här nya, och det tror jag också. Det är nog få missionärer som kommer ut och inte känner en viss rädsla eller oro.

Känslomässigt är det mycket obekvämt att vara missionär. För de allra flesta av oss är det ett steg långt utanför komfortzonen när man först kommer ut på ”missionsfältet.”

Vi hade en undervisning planerad ikväll, men hon (Meri) ringde och bokade om till imorgon kväll. Det var i sig en välsignelse för min kamrat, som då skulle slippa kämpa sig ut ikväll, även om en undervisning inte är så skrämmande som att kontakta främlingar. Jag spenderade dagen med att organisera färdigt uppteckningarna, jag fick ett brev hemifrån också, och ett brev från Colton. Han hade skickat med en karta där han markerat var i Masala deras kontakt var (den kvinnan som vi aldrig hittade när vi skulle tillbaka).

Jag insåg att president Hoyts skäl till att ge mig ännu en finsk greenie inte är Herrens skäl. Inte som jag ser det iaf. Pres. Hoyt hade lite skämtsamt sagt att ”Vi ville inte besvära dig mer med språket [därför fick du en finsk kamrat, så du slipper banka in finska i ännu en amerikan]” men jag ser mera min nya kamrat som mitt sista uppdrag i denna mission.

Det kan vara svårt att betrakta sig som framgångsrik i en mission utan dop – inte pga att ingen döptes, utan pga. att framgång för en missionär ofta definieras som dop, och i kyrkans lära och missionärshandledningen är syftet med missionärsarbete: ”Finn, undervisa, döp.” Min stavspresident¹Han som är ansvarig för de 10 närmaste församlingarna i den region jag kommer från sade dock annorlunda till mig då vi samtalade innan min mission. Han sade att mitt primära mål skulle vara att ”lämna en församling i bättre skick än jag fann den.” Och han sade att ”dop är bonus.”

Vid en av våra zonkonferenser var det också någon som undervisade oss om att ”offret är mer heligt (betyder mer för Herren) än resultatet”. Han använde sig av en vers i L&F 117:13:

”…när han faller skall han resa sig igen, ty hans offer skall vara heligare för mig än hans vinning, säger Herren.”

Versen syftar på Oliver Granger som arbetade för att kyrkan skulle komma på fötter ekonomiskt. Den hintar om att han inte kommer att lyckas så bra, men Herren visar att hans försök eller strävan är viktigare (i Herrens ögon) än vad han lyckas åstadkomma.

Offret är mera heligt än tillväxten. Min trogenhet till Herren, min pålitlighet i såväl andliga som timliga ting (då allt är andligt för Gud) är det som räknas. Om jag av hela mitt hjärta utför allt som läggs på mig här i missionsfältet, med blicken fäst på Guds ära, kommer jag att fortsätta så resten av mitt liv, det är jag säker på.