Vi började dagen i Veikkola, knackade dörr någon timme sedan var vi hemma hos en medlem, först fick vi mat sedan såg vi en kort film om Jesu liv.
Efter det åkte vi till Lohja, men undervisningen med Marjatta var inte lyckad. Jag tror mest hon samtalar med oss för att vi är trevliga, inte för att hon är intresserad av vårt budskap.
Efter det åkte vi ner till Siunteå, hade en första lektion med en man som verkade väldigt intelligent. Jag kände mig vägledd att kasta in ett par saker i undervisningen som vanligtvis inte är med i första lektionen/diskussionen, och efteråt sade min greenie att han först hade haft tanken ”ok, vad gör han [jag] nu?” och i stunden efter hade han tänkt ”men jag har en fridfull känsla ju [så det är nog helt rätt]”. Vi skall tillbaka till honom i nästa vecka.
Efter det fick vi middag hos en medlemsfamilj, och på vägen hem stannade vi till hos den medlem som skulle följa med oss på vår ”stop-smoking-workshop” för att förbereda henne lite mer på materialet. Fick i samma veva en hänvisning1Vi kallar det för en hänvisning (eng. referral) när en medlem har en vän eller bekant som sagt att de gärna tar emot besök av oss så vi stannade till på den adressen på hemvägen. Det var bara dottern hemma, vi småpratade lite med henne innan vi åkte hem för kvällen.
En insikt från idag allt är mycket roligare om man lär sig att inte ta saker så allvarligt, bara vara positiv och lita på Gud.
En annan sak jag funderat på är om kyrkan kan bli en avgud för vissa. Låt mig förklara. Då vi blir allt för lediga, slappa, eller fastnar i hjulspåren, och inte längre ber uppriktigt, inte låter vårt hjärta ”vara med” i vår gudsdyrkan utan gör saker på rutin… då vi inte är uppriktiga med Gud, men ändå i allt handlar som medlemmar i kyrkan i allmänhet gör – skulle man då kunna säga att vi dyrkar kyrkan och inte den levande Guden? För att upprätthålla ett äkta förhållande till Gud vår himmelske fader tror jag det krävs ständig bön från hjärtat. Jag minns att Jareds broder (i Ethers bok 2:14) blev tillrättavisad för detta:
Och det hände sig efter fyra år att Herren åter kom till Jareds bror och stod i ett moln och talade med honom. Och i tre timmars tid talade Herren med Jareds bror och tuktade honom, eftersom han inte hade kommit ihåg att åkalla Herrens namn.
Jag tror inte att Jareds broder hade skippat helt att ha sina böner, eller utföra något annat av det som låg i hans kultur som en troende. Jag tror snarare att han, trots att han gjort alla dessa gärningar, helt enkelt inte gjort det med ett innerligt uppsåt. Han höll nog sina böner morgon och kväll men utan att verkligen söka Herren så som man gör när man behöver Honom.