På morgonen hade vi först ett planeringsmöte, sedan knackade vi dörr i Latokaski. Vi stannade till hos Anu & Allen och fick ett möte bokat för ikväll. Sedan kom jag på att Äldste Conover har sin presentation ikväll, så vi gick tillbaka och bjöd in dem till den istället. Jag vet inte om det var det rätta att göra, men Anden var tyst, så det spelade nog ingen roll.

Vi knackade dörr vidare, och vi fick två möten bokade för tisdag (första-diskussioner). Vi skall ta med oss Nikke från församlingen. Vi var förresten hemma hos hans familj och åt efter det. Vi hade ett andligt budskap om den barmhärtige samariten, sedan pratade vi, länge… vi knackade dörr i deras byggnad, sedan hem.

Jag hade några insikter jag ville notera ikväll också. Om du ändrar dig själv, då kommer dina omständigheter också att göra det, det fungerar inte tvärt om. Samma princip som att om man behandlar en människa som hon är, då förblir hon detsamma, men om man behandlar henne som hon skulle kunna bli, då utvecklas hon. Kristus förstod detta tydligt.

En annan sak jag tänkt på mycket så här mot ”slutet” är att jag kan ju inte bli färdig, perfekt, en fulländad missionär innan missionen är slut. Men jag kan sätta rätt kurs, då är målet inom synhåll. Till exempel att besluta mig här och nu för att spendera varje morgon med skrifterna, hålla mina böner etc. Det kan jämföras med en rymdfarkost, och då missionen är slut (eller livet, om man vill se det i ett större perspektiv) är bränslet slut, så man kan inte använda styrraketerna mera. Om kursen redan är rätt, då är man säker.