Idag var en lite underlig dag, sorgsam men ändå lycklig. Min kamrat hade fått plötsligt besked att en släkting gått bort, och han hade fått tillåtelse av missionspresidenten att åka hem och vara med vid begravningsgudstjänsten. Han var med och bar kistan, och när det hela var över och vi gick därifrån lade jag armen om honom och frågade ”är du ok?” han svarade ”ja, det är bara svårt att ta farväl” och jag sade ”jag förstår”. Men det gör jag egentligen inte. Ingen som stått mig så nära har någonsin gått bort. De enda jag kan tänka på är min gammelmormor som jag inte hade någon direkt relation till och min farfar som jag knappt kände. Jag ägnade en tanke åt hur det kommer att bli för mig när min morfar går bort, han har betytt mycket för mig under min uppväxt. Han lekte med och passade mig mycket när jag var liten, och en sommar när jag mådde mycket dåligt ägnade han mig all tid.

Efter begravningen var vi med hemma hos min kamrats familj. Jag beundrar dem. Jag var imponerad av hans äldre bror som gav honom några råd, och som berättade lite från sin egen mission för något år sedan. Ibland när jag träffar någon som jag ser upp till på det sättet undrar jag varför inte jag kan vara lika ”god”, och ibland kommer det tankar i mitt huvud – jag skall inte spekulera var de kommer ifrån – om att jag egentligen inte är ”en av dem” eftersom jag inte är uppväxt i kyrkan. Jag bad en tyst bön, och ett stillande lugn kom över mig, och några ord från Abrahams bok kap 3 vers 23 kom till mig, ”du ÄR en av dem…”

Även om jag vet det så får man så många tillfällen under en mission att visa för sig själv och för andra vem och vad man egentligen är, och uppleva att man inte håller måttet. Jag önskar så ofta att jag vore mer än vad jag är. Det kanske är en definition av vad skrifterna benämner som ett ”brustet hjärta och en ångerfull eller botfärdig ande.”

Under bilresan hem läste min kamrat det sista brevet han fick från denna person, och han grät och skrattade om vart annat. Han sade att han tror att han funnit en nyckel till framgång för vårt distrikt. Förra distriktsmötet fick vi nämligen i uppgift att fundera över hur vårt distrikt kan arbeta bättre tillsammans. Min kamrat kände att det som håller vissa av oss tillbaka är att vi ibland inte gör detta arbete helhjärtat. Om vi allihop bara kunde glömma oss själva och tjäna så som vi kom hit för att göra, och glömma det världsliga för en stund.

Vi stannade till hos en medlemsfamilj på kvällen, skulle bara be en av dem att följa med på en undervisning imorgon, men de skulle just äta och bjöd in oss också. Efter middagen tog vi med oss en av sönerna – Jari – till CityMarket där Anna arbetar och introducerade dem för varandra, och jag gav Anna adressen till Fest i Nord-webbsidan.