Fredag morgon och första dagen av missionärslivet. Det riktiga missionärslivet. Väckarklockan ringde halv sju.

• En kvart var för att duscha och göra oss i ordning,
• sedan var det frukost i en halvtimme.
• Vid halv åtta hade vi personligt studium av Mormons bok i 30min.
• Mellan klockan åtta och nio hade vi sedan gemensamma studier då vi exempelvis skulle diskutera innehållet i någon av missionärslektionerna. Vi pratade om den första diskussionen, men större delen av denna första morgon ägnade vi faktiskt åt att lära känna varandra lite bättre. Vi läste ett kapitel från den finska Mormons bok tillsammans också.
• Mellan klockan nio och tio var det individuella studier av evangeliet. Det fanns en studieplan att följa, vi studerade ämnesvis, ett ämne i veckan. Den här veckan läste vi om Guds nåd, bl a genom diverse kapitel i Bibeln och Mormons bok.
• När klockan blev tio hade vi ännu en timmes studier: finska. Min kamrat hjälpte mig med lite grundläggande grammatik och gav mig några bra ord att öva på under dagen. Vi gick även igenom några bra sätt att presentera sig vid dörren när man går ut och knackar runt eller kontaktar människor på gatan.

Jag tyckte visserligen om att studera, särskilt att få tid till att sitta ifred och läsa skrifterna, men nu längtade jag egentligen mest ut. Och så var det dags. I det här området, Kajaani, hade vi som bekant ingen bil utan förflyttade oss med cykel. Äldste Smiths förra kamrat hade lämnat sin cykel och jag fick köpa den billigt.

Det var en blå mountainbike med metallram. Den var inte i toppenskick, och den saknade sadel än så länge, men den funkade. En hjälm fanns också kvar i lägenheten. En av alla missionsregler är att missionärer skall ha hjälm när de cyklar. Vi kom så äntligen ut strax efter elvatiden på förmiddagen. Snön låg i vita drivor överallt, och trots att solen stod högt så verkade den inte värma det minsta. Det var närmare 20 grader kallt. Mössa under hjälmen var givetvis ett måste.

Vi trampade iväg österut till bron över inloppet till viken, och så sydvästerut. Det här var genvägen förklarade Äldste Smith. Jag vet inte om det var så mycket närmre, eller om han mest ville se lite natur istället för staden. Inte för att det spelade mig någon större roll. Det var dock lite jobbigt i benen. Cykelturen tog närmare en halvtimme och flera gånger satte jag mig ner på ramen för att vila benen. Sadel får jag nog införskaffa ganska snart kände jag.

En äldre medlem, syster Seitsojoki, skulle bjuda oss på middag vid 14-tiden så vi hade ett tag att gå dörr till dörr innan dess. Smith valde området precis runt där Seitsojoki bodde, och så satte vi igång. Att knacka på den första dörren var faktiskt inte så nervöst som jag trodde att det skulle vara. Kanske berodde det på att jag visste att jag inte riktigt hade något ansvar för utgången av det hela – jag förstod knappt orden som jag själv efter bästa förmåga formulerade, och skulle inte ha en susning om vad personen mitt emot skulle svara mig, utan bara vända mig till min kamrat som då skulle få ta över.

Det var väl tur att jag inte ödslade någon kraft på att vara nervös för det var ingen hemma någonstans. Åtminståne var de inte pigga på att öppna för oss. Alla dörrar hade titthål, precis som lägenheter hemma i Sverige. Ibland skymtade man att det var någon där, men ofta syntes ingenting.

”-De flesta är på jobbet vid den här tiden” sade min kamrat.

”-Är det lika dött varje förmiddag?”

”-Ja, i princip. Jag har sällan funnit något effektivt sätt att arbeta under förmiddagar, eller under dagtid i allmänhet.”

Jippi… skulle man gå runt och slösa med tiden på det här sättet i två år… plötsligt öppnades en dörr. Jag blev lite överraskad och glömde helt bort vad det var jag skulle säga. Jag tittade bekymrat på min kamrat som raskt tog bollen.

”-Hej, vi är två representanter för Jesu Kristi Kyrka och är i området idag för att…”

”-Inte intresserad” sade mannen med en mörk röst och så smällde dörren igen så att det ekade i trapphuset.

”-Det där gjorde jag bra” sade jag något uppgivet.

”-Bekymra dig inte om det, om ett tag pratar du finska lika bra som någon missionär.” Jag kunde inte låta bli att tänka på det komiska i vad han just sagt. Vad jag erfarit av missionärer under mina fyra år hemma i Sverige så pratar de överlag ganska dålig svenska, men ibland tror de att de är rätt duktiga.

Man förstår dem när de pratar om evangeliet, men oftast inte om man kommer in på andra ämnen, då får man glida över på engelska. Jag undrade för mig själv huruvida Smith var duktig på finska eller ej. Han varkade i alla fall tro att han var duktig. Jag ville också tro det, för det var ju han som skulle lära mig.

”-Där har du förresten ett bra ord att lära dig, du kommer att höra det väldigt mycket: Kiinostaa. Det betyder intressera. När de säger som han just sade ’Ei kiinostaa’ menar han alltså att det, eller vi, inte intresserar honom.”

Medan Smith gick vidare och ringde på dörrar i tur och ordning tog jag upp mitt lilla anteckningsblock från bröstfickan och antecknade. Smith mumlade sedan något om att ”hur han nu kan veta det om han aldrig tagit sig tid til att lyssna på oss.”

”-Hur menar du?” frågade jag. ”-Han menar väl att han inte är intresserad av religion i allmänhet. Så är det väl med många människor.”

”-Jo, men om han inte vet vad det är vi har, hur kan han vara så säker på att han inte är intresserad?”

”-Men det är väl just den fördomen som är problemet – han tror ju att han vet vad det är vi har. Han har väl hört om jehovas vittnen…” Smith avbröt och fortsatte

”-Ja, eller han känner åtminståne till den finska statskyrkans sätt och traditioner.”

”-Jag antar att den är lik den Lutherska statskyrkan i Sverige?”

”-Ja, jag vet inget om er statskyrka i Sverige men Luthersk är denna i alla fall. Det mesta är ganska stelt och ceremoniellt, och det är mest bara pensionärer där, utom vid ”rippi.”

”-Vad är rippi?”

”-Ungdomarna läser bibeln under några veckor på sommaren och så är det någon ceremoni där de tar nattvarden första och enda gången i sitt liv, typ.”

Det lät precis som konfirmation i Svenska kyrkan, och länderna är ju nära varandra på flera sätt så det är säkert något liknande, och då är säkert den finska lutherska kyrkan precis som den Svenska kyrkan på många sätt, där jag också konfirmerades när jag gick i högstadiet, innan jag blev ”mormon.”

Plötsligt öppnades ännu en dörr. Det var en medelålders kvinna som öppnade, och två personer till skymtade i bakgrunden. Jag började tappert:

”Vi representerar Jesu Kristi Kyrka och vi har ett budskap till er” sedan fick jag inte ur mig mera. Min kamrat tog rutinerat vid och sade något som jag bara delvis kunde urskilja ord ifrån. Hon verkade dock intresserad och de pratade vid dörren i någon minut. Sedan hände det – hon bjöd oss att komma in och sitta ner en stund. Hennes vänner var också trevliga, de hälsade på oss och visade oss till soffan.

Äldste Smith började med att fråga lite om vad de kände till angående Jesus Kristus och bibeln. De kunde en del och sade att de var troende, men inte strikt efter finska lutherska kyrkans lära utan ”på sitt eget sätt.” Smith återberättade det mesta av denna undervisning för mig i efterhand, jag uppfattade inte särskilt mycket under tiden om man säger så. Han berättade då även för mig att detta var ett mycket vanligt svar, just att de trodde ”på stt eget sätt” och inte precis så som den lutherska kyrkan lärde.

När Äldste Smith undervisade om profeten Joseph Smith och Mormons bok kunde jag förstå en hel del¹När missionärer har ett tillfälle att tala med någon och berätta om kyrkan, oavsett hur ingående, eller hur intresserad vederbörande är, så kallar man det för en ”undervisning” eftersom man faktiskt lär dem någonting om Jesu Kristi evangelium, och vid ett tillfälle vände han sig till mig.

Jag antar att det var min ”que” till att också säga något. Jag sade på min allra bästa finska att ”Jag vet att Joseph Smith var en riktig profet. Jag vet att Mormons bok är från Gud. Jag har läst den och bett till Gud, och han har svarat mig.” Givetvis fick jag inte alla böjningar rätt osv. Men jag tror att jag i alla fall prickade alla orden rätt för Smith såg överraskat nöjd ut när han fortsatte med att bära sitt vittnesbörd²Vittnesbörd är ett ord som används mycket i kyrkan. Det är alltså din egen övertygelse om att någonting, eller allting, i evangeliet är sant. När en person har läst Mormons bok, bett och frågat Gud om den är sann och sedan fått ett personligt svar från Gud, då kallar man det att man har fått ett vittnesbörd. Att sedan berätta om det för andra människor är att bära sitt vittnesbörd för dem, eller att dela med sig av sitt vittnesbörd. Ordet vittnesbörd är väl gammal svenska, och det kan hända att man i kyrkan använder det slarvigt eller rent utav felaktigt jämfört med hur det användes i övrigt i språket, men så använder vi det i alla fall. Engelskans motsvarighet är ”testimony.” och avsluta undervisningen med att erbjuda dem en Mormons bok. Kvinnan som öppnat dörren, och som uppenbarligen bodde där, tog villigt emot boken, och en av hennes vänner också. Vi föreslog några bra sidor att börja med för att bekanta sig med boken, och sade att vi kunde komma tillbaka om några dagar för att svara på eventuella frågor, och se om de ville veta mer. Det var ju så vi alltid jobbade. Vi fick ingen bestämd tid, men skulle titta förbi någon dag i nästa vecka bara.

Jag kände mig upprymd! Vi hade bara varit ute i två timmar och vi hade redan hittat någon som var intresserad, som tagit emot Mormons bok, och jag hade fått bära mitt vittnesbörd, på finska! Jag brydde mig inte om att fråga min kamrat hur illa mitt språk hade varit där inne, just nu var jag bara nöjd och glad.

Klockan närmade sig två och vi gick hem till syster Seitsojoki. Hon var en kort, mycket trevlig gammal kvinna, förmodligen närmare 90 år gammal. Jag förstod inte ett ord av vad hon sade. Smith tröstade mig med att hon hade en av de svårare dialekterna. Ärligt talat så gjorde det mig ingenting. Jag njöt av maten som hon hade lagat, och han fick sköta allt snacket. Bra det, för jag började bli ganska trött. Jetlag…

Efter maten föreslog de båda att jag skulle gå och vila en stund på soffan. Det gjorde jag, och somnade naturligtvis. Jag behöver inte säga mer än att vi kom dit klockan två och gick därifrån halv sex. Jag kände mig så hemskans dålig, att jag segat oss så, att vi varit där så länge. Jag bad min kamrat flera gånger om ursäkt, men han försäkrade att det inte gjorde något.

”-För det första är du trött, det kommer du att vara i några dagar. Dessutom så är våra middagar med syster Seitsojoki alltid lite längre än en vanlig middagsbjudning. Hon har ett större behov av sällskap, hon är ganska ensam. Hennes son Jukka kommer över då och då, han bor i stan, men annars har hon inte så många.”

Ja, det gjorde väl att jag kände mig något bättre. Men det kändes ändå fel att ha dåsat av på soffan i vardagsrummet. Vi tog oss an den långa kalla cykelturen hem. Äldste Smith föreslog att vi skulle vila oss lite, spela lite schack eller något, och så kunde vi se om jag kände mig laddad att gå ut igen lite senare. Vi påbörjade ett parti, men jag var så trött att jag nästan somnade där i min fåtölj mitt under spelets gång. Det slutade med att jag gick och lade mig, han stannade uppe en stund. Han skulle passa på att skriva ett par brev till kompisar där hemma sade han.

Första dagen. Jag kände mig nöjd. Det här var inte alls så tokigt. Jag kände mig mer hemma här än jag någonsin gjorde i MTC borta i usa. Jag kände igen mig med omgivningarna (skogen, mycket barrträd osv.). Jag kände igen byggnadsstilen, storleken på bilar och vägar… och inte för att jag förstod vad människor sade, men jag kände mig mera finsk än amerikansk den saken var klar.