Så var det tågdags. Jag tog farväl av systermissionärerna och fick hjälp av Äldste Butler med bagaget upp på tåget. En detalj som jag noterade var att det fanns elledningar ovanför rälsen precis som hemma, men just det här tåget hade ingen anslutning till dem – det var ett lok som själv drev motorn, diesel eller något annat bränsle. ”Jag skall alltså till en så avlägsen plats att det inte ens finns elektricitet på hela sträckan” tänkte jag. Tåget började fyllas, och människor småpratade här och där. Jag förstod inte ett enda ord. Jag ställde min väckarklocka så att jag skulle vakna i tid för att gå av tåget, och så snart konduktören klippt biljetten somnade jag.

Drygt sju timmar senare stannade tåget på en mörk och kall plats. Högtalarutropen hade nyss ljudit ”Kajaani” och klockan stämde med den tiden som var tryckt på biljetten. Jag slängde upp ryggsäcken på ryggen, släpade en resväska i varje hand och staplade av tåget. Det var inte allt för många på perrongen och jag fick genasat syn på min kamrat. Han kände igen mig också, det är ju trots allt inte så många som går klädda i vit skjorta, slips och kostym en vanlig vardag, och som om inte det vore nog så har man ju den svarta namnbrickan på bröstet. Och två stora resväskor.

Äldste Smith var mycket kortade än mig. Han var blond och ganska smal. Han hade en rolig mössa med öronlappar som hängde långt ner över kinderna, och en ljusblå jacka. Jag trodde att alla missionärer hade mörk rock, men inte han alltså. Jag hade bara med mig rock, men den hade inte mycket till foder och jag planerade att köpa en ordentlig rock eller längre variant av jacka i ull eller något annat varmt framöver.

Ett kort handslag med hälsning, så bar det av mot bilen. En av medlemmarna i grenen, broder Tolonen, hade följt med för att hämta upp mig. Staden liknade vilken Svensk liten stad som helst, jag kände mig genast bekväm med omgivningen. Snön låg i drivor längs vägarna och marken hade nog inte skymtats på ett par månader kan jag tro, snön var bra packad. Det var som sagt mörkt ute, klockan var runt 7 på kvällen, men i gatlyktornas sken såg man träden vackert snöbeklädda.

När vi hade åkt i hans lilla röda toyota i kanske 10 minuter var vi framme vid ett vitt avlångt trevåningshus med tre trappuppgångar. Bilen stannade utanför den mittersta uppgången. Jag och Äldste Smith tog var sin väska och vi vinkade när han körde iväg. Uppe på andra våningen låg vår lya.

”-Du är förmodligen trött, så packa du upp så gör jag käk”

”-Okej, tack.” Jag började med att se mig omkring lite. Ganska stor hall, litet badrum rakt fram och direkt till vänster låg vardagsrummet. Där fanns en gammal skinnsoffa, två fåtöljer, och två skrivbord med tillhörande stolar.

”-Det till vänster är ditt” sade han. Jo, jag förstod nog att det tomma är mitt, inte det med en massa böcker och familjefoton på… En balkong hade vi också, rätt så stor, men där ute var det mest en massa bråte. Utsikten bestod av ett likadant hus som det vi bodde i. Visserligen bara tre våningar, men nog för att skymma utsikten. Runtomkring var en hel del träd, alltid något.

Till höger om hallen var köket och sovrummet. I den lilla vita missionärshandboken, som innehåller våra grundläggande regler, återfinns den aningen komiska meningen ”missionärer skall sova i samma rum, men inte i samma säng.” Jag tror knappast att det sista förtydligandet behövs. En säng mot varje vägg, och mellan dem fanns något så otippat som en bänk för styrketräning, bänkpress. Det låg en mängd vikter vid bortre ändan av rummet.

”-Så, tränar du ofta?”

”-Jag försöker göra det några gånger i veckan. Det var min förre kamrat, Äldste Peterson, som skaffade den, från en medlem i grenen, eller rättare sagt medlems man, mannen är själv inte medlem i kyrkan, ännu.

Jag packade upp några saker och bäddade sängen, sedan var maten klar.

”-Det blir Teriyakikyckling med ris” sade han. Jippi… ungefär den enda maten som jag inte klarat av att äta de senaste 5 åren, just det får jag av min kamrat som första middag… men jag försöker väl. Det var faktiskt gott, så det där som jag inte kunde äta i MTC, Teriyaki stix, måste ha innehållit något annat som jag hade svårt för.

Medan han gjorde disken fortsatte jag att packa upp.

”-Så, Äldste Smith, berätta om arbetet här, hur går det?”

”-On or off the record?” Vilket är detsamma som att säga ”den officiella versionen eller sanningen”

”-Off the record” (sanningen).

Han tvekade en stund, förmodligen hade han samvetskval. Han ville nog säga något i stil med ”det är ganska dött” eller ”det händer just ingenting här nu” men han insåg nog att det inte är så entusiasmerande att säga det till en ny missionär som gör sin första dag på fältet. Så istället samlade han all sin positiva anda och berättade om några personer som vi arbetar med.

Ari har varit intresserad av kyrkan ett tag. Hon är medlem. Hennes son Jocke (annan pappa) har också tagit emot besök några gånger.

Esa, en nyligen frånskild man som missionärerna undervisat i några månader, börjar närma sig dop.

Familjen Oksanen (mamma, pappa och två tonåringar, en tjej och en kille) som också har undersökt kyrkan ett tag, flera år om jag förstod det rätt, skulle kunna bli medlemmar när som helst. De har bara inte tagit beslutet.

”-Så då skulle vi kunna ha 6 dop de kommande veckorna då?”

”-Ja, eller kommande månaderna i alla fall, om allt går vägen”

Antingen var det så att Äldste Smith tidigare arbetat i områden med många fler undersökare ¹Missionärer emellan kallar man de personer som man besöker och undervisar för ”undersökare” eftersom de ”undersöker” kyrkan och evangeliet. och därför varit van att ha mycket ”på gång.” Jag lutade dock åt att han målade bilden så positiv som möjligt, så jag tog det hela med en nypa salt.

”-Om du vill så kan vi gå ut och kontakta lite nu, jag kan packa upp resten senare” klockan var närmare halv nio på kvällen.

”-Hm, det finns inte så mycket vi kan göra nu ändå. Det är ingen utomhus, det är lite för sent för att knacka på dörrar och vi har inget planerat. Så fortsätt bara att packa upp och ta det lugnt du. Om du vill kan vi spela ett parti schack när du är färdig.”

Jo, schack är väl kul. Jag kände bara ett sådant sug efter att komma ut och arbeta, prova min finska. Jag ville prata med någon, vem som helst. Men då får det vänta till morgondagen.