Söndag morgon och det var dags att gå i kyrkan för första gången i Finland. Grenen här i Kajaani var inte stor, det hade jag ju förstått sedan innan, men när jag såg lokalen insåg jag hur liten den faktiskt var. Sammonkatu 7C var adressen. Ett vitt hus med blå fönsterramar, två våningar. Övre plan var bostäder, nedre hyste alltså in oss och en butik. Vår lokal bestod av ett litet kapprum, ett mycket litet kontor, ett klassrum samt stora rummet som fungerade som kyrksal. Det sistnämnda hade en vikvägg som man kunde dra ut för att dela av rummet under lektionstid.

Det fanns kanske 40 stolar i rummet, men jag kunde gissa att vi inte skulle fylla alla dem, det brukar ju alltid vara möblerat för att husera besökare och tillresande i kyrkans lokaler.

Vi var först på plats men medlemmarna började så småningom droppa in en efter en. Det var några äldre, några ensamstående och så några familjer med barn, från 5 år och uppåt.

Komulainens hade jag ju redan träffat dagen innan, bara deras familj fyllde ju två stolsrader. Sedan var det grenspresidenten och hans familj, två tonåringar hade de. Kovanen heter de i efternamn. Dottern var i min ålder och pratade ganska bra svenska, det gjorde mamman också. Första gången jag fick använda svenska på många veckor, det kändes kul.

En familj till med barn kom det – Mirja Kokkonen med två döttrar, 5 och 7 år gamla. Pappan var inte medlem, men kom visst ibland med till kyrkan. Han gillade missionärerna, och de felsta medlemmarna. Sedan hade vi några ensamstående: Broder Kervinen, grenens missionsledare, och hans kompis broder Tolonen som plockade upp mig vid tåget i torsdags när jag kom. Det fanns även två ensamstående medelålders kvinnor, syster Riihonen och en kvinna till. Så till de äldre: syster Korhonen som bodde i gruppboendet bredvid kyrkan (måste vara minst 90 år gammal) sedan syster Seitsojoki som hade oss hemma på middag i fredags, då när jag somnade.

Mötena började precis som hemma med att vi delades upp i prästadömet och hjälpföreningen¹Kyrkans möten är vanligen indelade i tre block på knappt en timme vardera, under en av de timmarna är männen för sig (Prästadömet) och kvinnorna för sig (Hjälpföreningen). Ordet hjälpföreningen kommer av att kvinnorna redan i kyrkans tidiga dagar ville organisera sig för att på ett effektivt sätt kunna ge timlig och andlig hjälp där det behövs, det engelska namnet är ”relief society” (sällskapet för att underlätta eller sällskapet som underlättar) och hjälpföreningens måtto är ”charity never faileth” dvs. givmildhet (eller kärlek) slår aldrig fel, eller skall aldrig upphöra., samt ungdomarna och barnen i enskilda grupper, alla lokalens rum användes med andra ord. Jag förstod inte många ord av lektionen men jag gjorde mitt bästa för att försöka förstå i alla fall. Efter det var det söndagsskolan, där är vuxna samlade och ungdomar och barn har egna lektioner. De minsta barnen har ju inte lektion utan snarare lekstund (båda de första timmarna). Om det var svårt att hänga med under prästadömet så var det ännu svårare under söndagsskolan, hon som hade lektionen pratade snabbt och det var mycket högläsning från bibeln. Det var i och för sig bra, för när det var ställen i skrifterna som jag kände till så kunde jag ju minnas vad det handlade om, och på så sätt bättre förstå vad lektionen handlade om, men om jag inte kände igen skriftstället så hade jag ju inte en chans att fatta något av det finska bibelspråket.

Efter söndagsskolan var det sakramentsmöte ²Sakramentsmöte är vad andra kyrkor kallar för gudstjänst. Vi kallar det för sakramentsmöte därför att det är i det mötet vi tar del av sakramentet, bröd och vatten till minne av frälsarens kött och blod. Andra kyrkor använder vanligen vin, och kallar den här ceremonin för nattvarden. Vin användes tidigt i kyrkans historia, men under en tid när vin inte fanns att tillgå sade Herren att det inte har betydelse om det är vin eller vatten, det viktiga i ceremonin är symboliken och hur man andligen är inställd till försoningen när man tar sakramentet. Sedan dess har vatten använts för sakramentet i Jesu Kristi Kyrka. , och det är ju mer regel än undantag att nya missionärer får presentera sig och bära sitt vittnesbörd på sitt första söndagsmöte så jag hade förberett mig för det. Mötet inleddes, precis som hemma, med att grenspresidenten hälsade alla välkomna, annonserade att vi hade en ny missionär, och så läste han upp från sin mötesordning vilket psalmnummer vi skulle inleda med, och vem som kallats att hålla inledningsbönen.

Vi sjöng en psalm, en av bröderna höll inledningsbön, och så gick grenspresidenten upp till talarstolen på nytt.

”-Då går vi vidare till att ta del av sakramentet.”

Vi sjöng en sakramentspsalm medan två av bröderna bröt brödet. När brödet var brutet läste en av dem sakramentsbönen ³O Gud, du evige Fader, vi ber dig i din Sons, Jesu Kristi, namn att välsigna och helga detta bröd för alla deras själar som äter därav, så att de kan göra det till minne av din Sons kropp och betyga för dig, o Gud, du evige Fader, att de är villiga att ta på sig din Sons namn och alltid minnas honom samt hålla de bud som han har givit dem, så att de alltid kan ha hans Ande hos sig. Amen. , sedan gick två andra bröder runt i lokalen med brickorna med bröd. Efter det välsignades vattnet ⁴O Gud, du evige Fader, vi ber dig i din Sons, Jesu Kristi, namn att välsigna och helga detta vatten för alla deras själar som dricker därav, så att de kan göra det till minne av din Sons blod som utgöts för dem, så att de kan betyga för dig, o Gud, du evige Fader, att de alltid minns honom, så att de kan ha hans Ande hos sig. Amen. , och brickorna med vattenkoppar bars runt till alla. Allting såg ut och fungerade precis som där hemma. När sakramentet hade delats ut stod grenspresidenten, broder Kovanen, åter upp och sade

”-Först skall vi få lyssna till vår nye missionär som skall säga några ord till oss, sedan får vi ett tal av Äldste Smith.”

Japp, nu gällde det, som tur var hade jag skrivit ner det jag ville säga på ett papper, och Äldste Smith hade hjälpt mig genom att kolla min stavning, ordval etc.

På min bästa finska berättade jag kort om att jag varit medlem i kyrkan i drygt fyra år. Jag berättade hur jag kände för missionärernas budskap när de var hemma hos oss, och jag sade att jag visste att Mormons Bok var sann och att den var från Gud. Jag lovade att göra mitt bästa under min tid i Kajaani och att jag såg fram emot att lära känna dem alla.

Det var åtminståne vad jag hoppas att jag fick fram. Det var skönt att komma ner i stolsraden igen. Äldste Williams klappade mig på axeln med ett ”Very well done” (sv. Mycket bra gjort). Efter det höll alltså Äldste Smith ett tal. Det brukade ju vara så hemma ibland också att om den som egentligen skulle hålla tal ⁵På sakramentsmötena i Jesu Kristi Kyrka är det ingen ”predikant” som står för undervisningen utan medlemmarna turas om att hålla tal. Grenspresidenten, eller någon av honom utsedd, ansvarar för mötenas innehåll, och kallar olika medlemmar att hålla tal olika söndagar. Vanligtvis får man den kallelsen någon månad i förväg, och man får också ett ämne som man skall tala om. Sedan är det ganska fritt att själv studera i skrifterna och samla egna eller andras tankar. Ett tal brukar vara mellan 5-20 minuter, mån får olika mycket tid tilldelad olika gånger, och lite beroende på hur många andra som talar den söndagen. Att hålla tal är givetvis frivilligt, man kan tacka nej. hade glömt bort, eller lämnade återbud sent, så var det alltid en möjlighet att ringa till missionärerna och be någon av dem förbereda ett tal. Som missionär kan man ju alltid ta sig tid till att förbereda ett litet tal, det är nog svårare när man har familj osv.

När han var färdig fick Äldste Williams och Äldste White också säga några ord. Grenspresidenten avslutade med några egna ord och så var mötet slut.

Jag satt tyst för mig själv ett slag. Jag hade precis insett hur alla de gröna missionärerna hade haft det, alla de som genom åren kommit direkt från MTC till vår gren där hemma. Att inte förstå något på mötena, eller när medlemmarna pratade med dem. Jag förstod den förvirrade missionärs-looken, ansiktet som nickade och log så länge den äldre kamraten gjorde detsamma.

”-Så, Äldste Svensson, vad blir det till lunch?”

Äldste Williams mötte min blick genom backspegeln medan han körde mot vår lägenhet.

”-Tja, spaghetti skulle jag tro” Det var nog det enda vi hade hemma. Det med köttfärs eller något sådant. Imorgon var förberedelsedag, då skulle vi handla. Alla sådana ”timliga” saker skulle man göra på en bestämd dag. Vi lagade middag och sedan delade vi på oss och knackade dörr i några timmar. Jag gick med Äldste White.⁶När två eller flera par missionärer träffas så brukar man passa på att göra ett ”utbyte” eller ”split” som det heter på missionärsslang. Det innebär att man arbetar en stund med någon annan än sin ”ordinarie” kamrat. Det är ett bra tillfälle att lära sig av andra, att kunna ventilera olika saker och bara ha kul och umgås. Det är välkommet med lite förändring i tillvaron när man i vanliga fall umgås dagarna i ända med en och samma person. Vi hade inte så mycket framgång, det var några som pratade med oss vid dörren, men vi blev inte insläppta någonstans ikväll. Det var ändå kul att jobba med honom, att få se och höra lite andra tekniker. Han försökte prata mer med folk vid dörren. Äldste Smith hade halkat in i att öppna med frågorna ”har du tid” eller ”är du intresserad av…” och det är ju precis de två ursäkter som folk tar till allra först för att slippa prata med oss, så det är ju nästan en inbjudan till ett nej… Äldste White försökte småprata lite mera vid dörren och det hjälpte, så till vida att folk inte blev riktigt så negativt inställda utan såg att vi ju faktiskt var riktiga människor också, bakom slipsen och namnbrickan. Äldste White var dock relativt ny också, bara några månader före mig, så det var en del av det vi fick till svar som han inte heller hängde med på. Han är från en av ökenstaterna, precis som sin kamrat, det märktes när vi diskuterade vädret. När vi gick ut från en av byggnaderna kommenterade jag att

”-Den här fuktiga kyliga luften är så härlig, när man känner att det faktiskt är någonting där.” det var kramsnö, alldeles runt nollan skulle jag tro. En välkommen temperatur som omväxling från de där 20 kalla… jag hade inte alls gillat den torra kylan i Salt Lake, för mig kändes det som att den kröp in överallt och även om det bara var några grader kallt så var det jättekallt… själv gick jag i överrock när vissa av amerikanerna gick i shorts och tröja (visserligen hoppade de en del för att hålla värmen, men ändå). Äldste White svarade dock

”-Skämtar du?! Jag avskyr den här blöta kylan, den är så äcklig, den tränger ju liksom in överallt…” Ironiskt nog hade vi samma upplevelse, fast vid motsatta klimat.

Det blev dags för våra bröder från Oulu att bege sig hemåt, och själva tog vi kvällen. Skrev lite i våra dagböcker, summerade veckans arbete på veckorapporten ⁷Varje vecka rapporterade vi några nyckeltal till missionspresidenten, bl a hur många dop vi haft. Den siffran var ju tyvärr 0 de flesta veckorna, 40 dop per år i ett land med 30 missionärspar/-områden innebär ju ett snitt på ca 1 dop/år och missionärsområde. Andra nyckeltal som vi rapporterade var hur många undervisningar vi haft, hur många medlemmar vi besökt, hur många Mormons Bok vi gett bort och hur många timmar vi varit ute och arbetat, samt hur många av de timmarna som var dörrknackande. Arbetstimmarna brukade ligga runt 60 per vecka. och spelade lite schack.