Förberedelsedag. Jag kan tänka mig att den kommer som en välkommen paus i veckans arbete, men jag kände inte som att vi arbetat så hårt sedan jag kom så mig kunde det kvitta. Men det är klart att man skall skriva brev hem också… och det gjorde vi. Vi hade mejlkontakt med familjen, i övrigt skrev vi vanliga brev. Det var ganska kul att sitta ner med penna och papper, och framför allt var det väldigt kul att få ett kuvert från Sverige då och då i brevinkastet.

Efter brevskrivandet var det dags att handla mat. Affären såg ungefär ut som en ICA-butik där hemma. Prisma, som affären hette, låg en bit utanför centrum. Från Prisma hade man en fin vy över hela stadskärnan samt viken framför den.

Utbudet av matvaror var ungefär detsamma som hemma. Att jag kunde köpa Pågens Rasker och äta till frukost gjorde att jag kände mig något mera som hemma.

”-Jag brukar äta lite mjölk och flingor till frukost, ibland köper jag den där ”yogurtti”, det är vad vi kallar ”yoghurt”(eng) där hemma. Det är inte jättevanligt i USA men den är okej.”

Jag sade ingenting, men han behövde knappast förklara för mig hur skandinaviska matvaror skulle användas. Jag var i stort sett hemma i den här butiken.

”-Det som är bra med Finland är att det finns mycket bröd att välja på, och mycket nyttigt pålägg också”

Hmm… det var ju just det jag hade saknat i MTC, det fanns bara det där söta brödet och bara mjukost till pålägg… när vi kom till flingorna kom hans nästa lektion. Hittills hade jag varit tyst, det var ju ganska roande att gissa vad han skulle ”lära” mig härnäst… jag tog ett paket myssli till min yoghurt, men innan jag hann lägga det i korgen försökte han hejda mig och sade

”-Nej nej, den där vill du inte ha, den smakar nästan ingenting. Det är det där du ska köra på om du inte vill ha några kelloggs-flingor” och han pekade på ett paket ”Start!”-flingor, och fortsatte ”De där är mycket sötare och godare.”

Jag antar att jag var tvungen att säga något nu.

”-Du Äldste Smith, allt det här är samma varor som vi har hemma. Jag brukar äta det här varje dag. Jag tror att matkulturen är ganska lik. Sverige, Finland… ingen större skillnad vad det verkar hittills.

”-Ok.”

Han sade inte mera på en stund. När vi kom till att plocka ihop middagarna, vilka vi köpte och lagade gemensamt, skulle han försöka utläsa från en såsförpackning om den innehöll någon svamp (han gillade inte svamp). Han läste ett tag, varefter han lade den i min korg och sade

”-Jag tror att den här blir bra.” Jag tog upp den och frågade

”-Vad letade du efter?”

”-Jag skulle bara se efter så det inte var svamp i den”

Jag vände på förpackningen och läste igenom ingredienserna lite snabbt, och sade ”-Jo, den har svamp, här står ’chanterelles’ (sv. trattkantareller)…”

”-Hur vet DU det, du kan väl inte de orden, får jag se igen…”

Han tog förpackningen ifrån mig och läste på den igen.

”-Jo” började jag, ”om du tittar längre ner där så står allt på svenska också…”

”-Huh… antar att du INTE kunde de orden alltså. Men vad orättvist, då vet du ju redan vad allt här inne innehåller.”

”Ja, dessutom sade jag ju att jag känner igen det mesta från hemma…” mumlade jag.

”-Va?”

”-Inget.” Det var uppenbart att det här var nytt för honom, att få en kamrat direkt från MTC som kunde mer än honom om allt i mataffären redan dag ett, och matkulturen i stort. Dessutom förstod jag ju alla innehållsförteckningar och tillagningsanvisningar bättre än honom.

Vi cyklade hem med maten packad i våra ryggsäckar plus en plastkasse hängande på varje ände av styret. Jag måste säga att det var både jobbigt och komplicerat utan sadel, men det gick. Vi lagade middag, och så skrev jag några brev.

När klockan blev 18 var förberedelse (eller den ”lediga”)-delen av dagen slut och det var dags att åka ut och arbeta restrerande 3½ timme. Vi hade blivit bjudna på middag hemma hos Mirja Kokkonen. Hennes man, Ari, var inte medlem i kyrkan. Han gillade dock att ha oss på besök, och var väldigt trevlig. Mirja hade visst en annan son sedan innan hon träffade Ari, han heter Jocke men bor inte hemma längre, dock bor han kvar i stan, inte långt härifrån.

Det hade tagit nästan en halvtimme att cykla ut till Kokkonens, och det hade blivit kallare i luften igen sedan igår, men det gick utan större problem. Före maten pratade Äldste Smith och Ari en del. De pratade om skapelsen, och Ari bläddrade lite i Abrahams bok. Sedan åt vi god middag och pratade lite, jag fick mest lyssna och försöka hänga med. Efter maten såg jag att Ari fortfarande satt och läste i Abrahams bok. Jag tog mod till mig och funderade ut ett sätt att på finska framföra en tanke som jag hade.

Abrahams bok har ju alltid varit en av mina favoriter i skrifterna, och precis innan Herren visar Abraham skapelsen av världen förklarar Han varför Han skall skapa världen och sända oss, sina barn, in i den. I Abraham 3:24-25 säger Gud ”…Vi skall gå ned, ty det finns plats där, och vi skall ta av dessa beståndsdelar och vi skall göra en jord på vilken dessa [Guds barn] kan bo. Och vi skall pröva dem med detta för att se om de kommer att göra allt vad Herren deras Gud befaller dem.”

På halvbra finska sade jag ”Tämä on lämpijake minua” (”Detta är favoritvers mig”). Sedan läste jag verserna. Han tog till sig det och tycktes fundera ett slag. Jag hade gett mitt första alldeles egna andliga budskap. När vi cyklade hem den kvällen kände jag mig nöjd. Grammatiken fick jag putsa på efter hand.