Det första vi gjorde dagen därpå var att införskaffa sadel till min cykel. Jag hade fått nog. Jag passade på att skaffa ett par nya däck också, de andra var nästan slut, cykeln var ju trots allt väl begagnad. Vi kom hem från stan, och spenderade många timmar med att montera det hela. För min del var det ingen panik att fixa däcken (och det var de som tog tid) men Äldste Smith tyckte det var roligt att meka och hålla på, och han behövde kanske ett brejk från arbetet…

Efter lunchen hade vi lite tjänst inbokad. ”Tjänst” kallas det när vi gör något ideellt arbete som inte har med vårt missionsarbete (proselyterande som det med ett konstigt ord heter) att göra. Idag skulle vi till ett äldreboende och umgås lite med de boende. Vi hjälpte till lite under deras lunch, pratade lite med dem (i mitt fall snarare ”låtsas lyssna”, för visst lyssnade jag, men orden förstod jag inte), och efter ett par timmar gav vi oss av.

Vi hade inget annat inbokat under dagen så vi gick in till centrum och knackade dörr i lägenhetsbyggnaderna i några timmar. I mindre städer såsom Kajaani brukar missionärerna knacka dörr i husområden under de varma månaderna, och ”spara” de varma lägenhetsbyggnaderna till de kalla vintermånaderna. På så sätt finns det många människor att kontakta ”i värmen” under vintern. Det är dock ganska långtråkigt att se alla dessa trappuppgångar hela tiden. De ser alla likadana ut, luften är instängd osv. Men det är i alla fall varmt, och det är det enda man önskar sig när det är 20 minusgrader eller kallare där ute. Värme, och kanske någon annan än kamraten att prata med.

”-Hej, vi representerar Jesu Kristi Kyrka, och idag har vi ett budskap om Mormons Bok, vad vet du om den?” Jag höll upp boken.

”-Ingenting”

Flickan såg nyfiket på boken, sedan på min kamrat. Jag kunde inte avgöra vad hon egentligen var mest intresserad av, men hon bjöd oss att komma in i några minuter och berätta mer. Vi kom in i en studentlägenhet – en minimal hall, ett litet kök och ett lite större rum med soffa, säng etc. Vi fick varsin stol att sitta på, och efter lite småprat började min kamrat att presentera Mormons Bok. Han hade inte hunnit långt förrän det knackade på dörren.En väninna kom förbi, och satte sig också ner för att lyssna en stund. Vi började om med lite småprat och kom så småningom tillbaka in på tråden.

Frågor som visst är ganska vanliga de första minuterna av en undervisning är hur länge vi varit i Finland (vi brukar oftast få beröm för hur fort vi lärt oss språket), hur vår dag ser ut, om det är många som lyssnar på oss osv. Helt enkelt frågor om det praktiska runt att vara missionär. Men åter till handlingen– när jag på min bästa finska hade återgett berättelsen om Joseph Smiths första syn (jag hade memorerat det mesta ord för ord från lektionshäftet) hände något oväntat. Väninnan avbröt:

”-Jag har varit med om en grej. Jag och en kompis testade en sån där lek med levande ljus och glas hemma, och plötsligt började tallrikar sväva i köket, en hel del krossat porslin blev det sen…”

Okej, det var en intressant vändning i diskussionen – anden i glaset och spöken i köket… inte riktigt samma sak som Joseph Smiths första syn… Äldste Smith försökte komma tillbaka till det väsentliga i vårt budskap.

”-Vi vill lämna den här boken hos er och föreslå några sidor att läsa, sedan kan ni själva be och fråga Gud om den är sann. Har du bett någon gång tidigare?” Min kamrat ställde frågan till den första tjejen, hon som bodde här och som för övrigt verkade aningen mer seriöst intresserad.

”-Ja det har jag väl”

”-Har du fått svar på dina böner?”

”-Jag vet inte. Inget direkt sådär…”

”-När Gud har svarat mig på mina böner så har det varit en stark känsla av frid och glädje i hjärtat, och lite som en känsla av ljus.”

”-Men vad tror du det var som fick tallrikarna att flytta på sig? Tror ni på spöken? Eller var det ett budskap från Gud?” Den andra tjejen hade hoppat in i samtalet igen, och var tydligt mer intresserad av att diskutera sin erfarenhet än det vi pratade om.

Jag nöjer mig med att säga att vi inte riktigt fick fram något mer vettigt i den undervisningen. Efter några minuters samtal om tallrikarna frågade Äldste Smith den första tjejen:

”-Om vi lämnar den här boken hos dig, kommer du att läsa de här sidorna som vi markerat, och fråga Gud om boken är sann?”

”-Jag vet inte.”

Han satt tyst i några sekunder, som om han väntade på ett bättre svar, eller så funderade han vilket val han skulle göra – lämna boken hos henne trots bristande intresse, eller spara den till någon mer intresserad. Han valde att lämna den. Vi hade ju knappast brist på böckerna, men man vill ju ändå inte strö dem omkring sig om folk inte är intresserade.

”-Vi tittar förbi i nästa vecka och ser om du har några frågor om det du läst.”

Sedan gick vi, och arbetsdagen var strax till ända.