Första månaden i Finland var så till ända. Det känns ganska bra, jag har gjort stora framsteg med språket och vi har en ny undersökare som vi skall träffa ikväll. Hela dagen gick åt till att knacka dörr, men ingen framgång där. Det gjorde inget, för vi skulle träffa Riitva på kvällen, det gladde vi oss åt hela dagen.

”-Idag har vi bl a med oss en kort film som vi tänkte visa senare.”

”-Ja, men då sätter vi oss i vardagsrummet direkt.”

Soffan var lite för bekväm efter att ha gått och stått en hel dag, men nu var det så spännande att den mesta av tröttheten försvann.

”-Hur har det gått med Mormons-bok läsningen, har du fått tid till det under veckan?”

”-Ja, jo jag har läst det ni markerade.” Det svaret får man långt ifrån alltid, men egentligen ingen överraskning, hon kändes så intresserad av det hela så vi hade egentligen inte väntat något annat.

”-Har du haft tillfälle att be om boken?”

”-Nej, det har jag inte gjort.” Riitva verkade lite nedstämd idag, men barnen var med pappan, så det berodde väl på det. Det blir väl ensamt och tomt och tyst när barnen är borta.

”-Vi kanske kan läsa lite ur Mormons bok om Frälsarens besök till amerikas urinnevånare.” Vi tog upp böckerna och läste från 3 Nephi kapitel 11. Vi kom in på ämnet dop och pratade lite om det, och om myndighet från Gud (prästadömet). Vi pratade lite om varför vi har en kyrka, eller varför Gud har en kyrka. Riitva har några vänner i pingstkyrkan (”Helluntai” på finska) och vi kom in på begreppet ”att vara frälst.”

”-Många frikyrkliga berättar om dagen då de blev frälsta. Vanligtvis är det så att de har känt den Helige Anden för första gången den dagen. Det kanske var då de för första gången läste bibeln med allvarligt syfte att lära känna Gud. Det kanske var då de lyssnade på en predikan och kände den Helige Anden vittna. De har känt den Helige Anden, men när vi i Jesu Kristi Kyrka pratar om att ”vara frälst” så är det något som inträffar först efter jordelivet. När vi levt färdigt vårt liv och fortfarande har siktet inställt på att komma närmare Kristus, först då kan vi säga att vi ”är frälsta.” I en del andra kyrkor använder man uttrycket ”att vara frälst” när man har börjat känna Guds ande i sitt liv, när man har börjat förstå Kristi nåd och börjat få del av den. Vissa betraktar det hela då som färdigt och avklarat, vi vill snarare se det som början på en livslång vandring till Gud.

Riitva nickade som om hon förstod. Vi såg tillsammans filmen Guds lamm. Den gjorde som alltid intryck på mig, och jag tror den gjorde det på henne också. Hon blev glad när vi berättade att vi delar ut sådana, att hon fick behålla den. Äldste Smith frågade

”-Hur känns det när vi är här hemma hos dig och pratar om Kristus?”

”-Det känns… bra. Det är lite samma känsla som när jag ber, eller när jag läser bibeln.”

Jag kände att jag skulle bära mitt vittnesbörd, jag passade på att berätta lite om min egen omvändelse:

”-Jag vet att du känt den Helige Anden här idag, så som vi pratade om före filmen. Den glada fridfulla känslan i hjärtat är den Helige Andens röst som säger att budskapet är sant, att evangeliet är vägen till lycka både här på jorden och i evigheten. Jag minns när jag först lärde mig om dessa saker. Mamma och pappa hade skiljt sig, och några år efter det träffade mamma en man som var medlem i kyrkan. Missionärerna kom hem till oss och jag fick en Mormons bok. Som 15-åring med skilda föräldar var livet inte alltid lätt.” Jag gjorde en paus.

”-Nej, skilsmässor är aldrig enkla…” sade hon tungt. Jag fortsatte:

”-När jag var 13 eller 14 hade jag inte direkt något att luta mig mot, men när Kristus kom in i mitt liv så kunde jag hämta stöd, tröst och styrka från skrifterna och från bön. Några veckor efter att missionärerna börjat undervisa oss bestämde jag mig för att jag ville döpa mig, det gjorde mamma också.”

”-Så du har bara varit medlem i kyrkan i några år?”

”-Ja, ungefär 4 år.”

Hon fick en liten läsuppgift i Mormons bok och vi bestämde en ny tid att komma tillbaka.

Anden är så stark i hennes hem, och på något sätt känns det ”som hemma” där, jag kan inte riktigt förklara det. Känslan är väldigt lik det jag kände första gångerna som missionärerna var hemma hos oss. Hon verkar så uppriktig, det känns som att Herren förberett henne för att ta emot undervisningen.

På vägen hem stannade vi till hos syster Seitsojoki, fick lite fika och träffade hennes son Jukka som var på besök.