Det närmar sig jul, och många tycker ju om att städa innan jul. Vi var hemma hos gamla syster Seitsojoki och hjälpte henne med städning. Vi piskade mattor, skurade golv, bytte gardiner mm. Och så fick vi mat såklart. Efter 6 timmar kände vi att det var dags att dra, men hon tyckte att vi hade stannat på tok för kort tid. Hon blev lite upprörd när vi förklarade att vi faktiskt behövde gå. Hon gav oss julklappar, och hon skickade med några trasmattor till vår lägenhet också.

Resten av dagen gick åt till att knacka dörrar men utan nämnvärda händelser. Något som dock är värt att nämna är att vi pratade finska med varandra hela tiden, förutom under besöket hos Seitsojoki – ibland behövde Ä Smith förklara saker för mig, vad hon ville att jag skulle göra etc. och det kan bli svårt på finska. Men, åter till SYL som det kallas, ”Speak Your Language.” Det är ett begrepp de lärde oss i MTC – för att lära finska (eller något språk över huvud taget) så bra som möjligt, gäller det att prata det ofta, att vänja hjärnan vid det. Om vi pratar finska med varandra, när vi skulle kunna göra det lättare för oss genom att prata engelska, övar vi vår finska. Jag är säker på att den ansträngningen betalar sig. Vi har försökt ofta, men idag hade jag en alldeles särskild motivation, nämligen denna: Äldste Smith låtsas ofta som att han inte förstår exakt vad jag menar när jag har något mindre grammattiskt fel i min engelska. Jag börjar bli trött på att han bara larvar sig, så jag tänkte ”ok, då pratar jag inte engelska mer än nödvändigt då.” I grund och botten tror jag mest han är irriterad över att jag kan engelska bättre än han kan finska, han har uttryckt det några gånger, därför tror jag det känns bra för honom att kunna anmärka på min engelska =)

Ikväll sade han:

”-Äldste, jag är ledsen om jag varit på dåligt humör på sista tiden.”

Oväntat att höra den kommentaren från andra sidan rummet… det måste vara första gången han erkänner något sådant, och dessutom ber om ursäkt för det…

”-Har du inte mått bra på sistone eller vad beror det på?” frågade jag försiktigt.

”-Varför tror du det är svårt att utbilda en gröning till missionär som dig?”

”-Jag… vet inte?” Aha… så nu skulle han skylla humöret på att jag var grön?

”-De flesta som kommer direkt från MTC har mycket högmod…” som jag trodde, det var visst mitt fel att han surat lite de sista veckorna. Han fortsatte:

”-Jag var likadan i början, men jag har verkligen utvecklats under min tid här i Finland” Jag tror honom när han säger att han utvecklats, vem skulle inte utvecklas av att gå igenom en sådan upplevelse, men… jag ser ändå en hel del stolthet där, inte minst den typiska ”amerika är bättre än alla andra länder” inställningen. Vårt samtal fortsatte en stund. Mot slutet av samtalet sade han:

”-Tro inte att jag är en dålig missionär, för om jag är en dålig missionär, då har den här missionen problem. Jag är en riktigt bra missionär.” Han menade givetvis att det fanns så många som var ”sämre” än honom (i hans ögon), så om han var ”dålig” vad var då alla de andra? Superkassa?

Kommentaren kändes inte allt för ödmjuk. När samtalet var slut hade jag bestämt mig för några saker att komma ihåg inför när jag själv skulle ta hand om en grön missionär i framtiden.

Jag kommer att se på vårt förhållande som jämlikt. Bara för att personen i fråga är ny i Finland betyder det inte att han inte har erfarenheter med sig som jag saknar, båda kan bidra med mycket.

Jag kommer inte att skylla ett eventuellt dåligt beteende från min sida på min kamrat. För övrigt så tror jag inte att trötthet är något som ”händer alla missionärer” som går mot slutet av sin mission. Äldste Smith släpar sig upp för trapporna, och hänger ofta med huvudet vid dörrarna. I kyrkans tidiga historia var vissa män ute som missionärer i 8 år. För inte så länge sedan var missionärerna ute i 3 år och inte bara 2… var de utslitna efter sina första två år mån tro? Så nej, det där ger jag inte mycket för, jag tror det är helt och hållet en fråga om attityd, att ha rätt inställning till det.

Vad beträffar mitt förhållningssätt till Äldste Smith så kommer jag fortsätta uttrycka mina åsikter, ge råd, och ifrågasätte sådant jag tycker verkar osmart. Men jag skall anstränga mig mer för att vara ett exempel i ödmjukhet och kärlek. Jag tror det är enda sättet att avhjälpa stolthet. Hans, och min egen. Även om han varit här i 1½ år så är han trots allt bara en pojke från Rexburg…