Under tågresan hem idag funderade jag över berättelsen från igår. Jag tänkte även på en upplevelsen som mamma hade i templet i Stockholm för några år sedan… Jag skall inte återge några av detaljerna från den upplevelsen här, sådant är heligt och personligt, och något man själv måste få avgöra när och med vem man vill dela.

När vi lämnat vår packning hemma i lägenheten och ätit lite cyklade vi ner till stan och knackade lite dörr igen. När vi knackat oss igenom några hyreshus öppnades dörren av en kille i vår ålder. Äldste Smith var väldigt vänskaplig med honom, och den unge mannen visade stort förtroende tillbaka. Det visade sig efter en stund att de träffats tidigare, och att han fått en Mormons Bok av Äldste Smith och Äldste Peterson i somras. Han hade inte läst något direkt i den, men han ville gärna prata med oss så vi slog oss ner i hans vardagsrum och pratade om det vanliga i en första diskussion – Gud, Kristus, Kristi kyrka, Mormons bok och bön, och att få svar på sina böner.

När vi gick därifrån hade Äldste Smith en känsla av att det var så fantastiskt att vi funnit honom igen. Det var visst inte hans egen lägenhet utan hans flickväns – det var inte här de träffade honom förra gången. Tommi heter han förresten.

”-Jo, det var ju ett bra sammanträffande” fick jag hålla med om. ”Men så otroligt var det väl inte att stöta på honom igen efter ett halvår, med tanke på alla dörrar vi knackar på i den här stan…”

”-Nej, men vi har ju skriftat ganska mycket här nere i stan, den här byggnaden hade ju bara 3 dörrar kvar, alla andra har vi ju markerat som ’inte intresserade’. Med tanke på alla gånger vi varit här så borde ju risken vara ganska stor att vi stött på flickvännen och att hon inte varit intresserad.”

”-Jo det förståss.”

Jag fick hålla med om att det var ett antal omständigheter där som samverkat till vår fördel, och diskussionen kändes bra. Kanske det här är början på något stort. Dock glömde vi att ha själva avslutningsbönen med honom, och jag fick inget tillfälle att bära mitt vittnesbörd, berätta hur jag fick ”mitt svar” att evangeliet är sant. Jag tror att både jag och Äldste Smith behöver sluta vara så ”blinda”, att vi behöver bli bättre på att förvänta de välsignelser som vi hoppas på och ber om.

Kvällen avslutades med lite skriftande i område 6, Lohja, varefter vi besökte familjen Kokkonen. Mirja klippte oss (eller klippte ”våra frisyrer” som man säger på finska), och vi hade med oss ett särskilt budskap till Ari, det var ett tal från förra generalkonferensen, en av mina favoriter: ”dad, are you awake?” (pappa, är du vaken?).