Idag var vi nere i centrum och skriftade igen. Vi lämnade en Mormons bok till en man förra veckan som sade att vi inte skulle komma tillbaka den närmaste tiden, han ville undersöka själv. Nu råkade det falla sig så att när vi precis gått förbi hans dörr, utan att knacka på, kom han ut, fullt påklädd. Han skulle ner till affären. Vi pratade en liten stund, han hade inte börjat läsa ännu, men han frågade lite om släktforskning (genealogi). Han verkade mera intresserad än sist vi träffade honom, och nu ville han gärna träffa oss igen, så vi bestämde en tid till helgen.

Senare, i samma byggnad, hände något intressant. Nästan högst upp i trappuppgång A öppnade en nyvaken kille dörren. Han hade långt vågigt hår, det var lite svårt till en början att avgöra om det var en tjej eller en kille, men när han började prata var det uppenbart. Han mumlade något om att det inte var ett bra tillfälle, och vi gick vidare. Någon kvart senare, när vi hunnit över till trappuppgång B och knackade på dörr efter dörr där utan att möte en själ, kom någon springande ner för trappan från våningarna ovanför. Det var samme kille. När han hittade oss satte han sig ner på ett av de sista trappstegen och hämtade andan.

”-Hej.”

”-Hej” svarade vi glatt men förvånat.

”-Jo, jag kom ihåg att förra gången ni var här, för nästan ett år sedan, då hade jag heller inte tid, och då lovade jag mig själv att nästa gång ni kommer, då skall jag lyssna på ert budskap.”

Oj då, ”så trevligt” tänkte vi såklart. Och att hålla löften till sig själv på det sättet är ett mycket bra tecken.

”-Vill ni följa med upp till min lägenhet en stund?” frågade han.

Svaret på den frågan var väl givet. Vi gick med honom tillbaka upp i andra trapphuset. Hans lägenhet var en enrummare. Efter en liten hall med toalett kom man in i ”rummet.” Till vänster fanns en kokvrå, alltså ett kök att gå in i men utan plats för bord eller stolar. Runt hörnet till höger fanns en sovalkov. Han hade en rejäl trave med pizzakartonger från den finska pizzakedjan ”kotipizza” (för övrigt dyrt här i finland, 8€ och uppåt). Väggarna var klädda med några fantasy-målningar och det skulle visa sig att han hade många intressen gemensamt med mig, från min ungdom, bl a rollspel och warhammer (figurspel).

Vi satte oss ner i soffan, han satt mitt emot. Efter att ha pratat lite om livet som missionär, vad vi fyller dagarna med och diverse annat av det vanliga som folk brukar vara nyfikna på, kom vi in på anledningen till att vi är här – vårt budskap. Han lyssnade och ställde några uppriktiga frågor.

”-Vad är bön egentligen? Tror man att man kan påverka Gud att ändra sina avsikter när man ber?”

Jag kände att jag ville besvara den frågan.

”-När vi ber så ber vi ’i Jesu Kristi namn’. Att be i hans namn innebär egentligen att våra tankar och känslor skall vara desamma som hans. Det handlar mera om att försöka känna Herrens vilja och avsikter än att förändra dem. När vi är rena och uppriktiga, så kan våra avsikter och tankar vara desamma som Kristus tankar och avsikter.”

”-Hmm.. bra svar. Och bra sagt dessutom.” Min kamrat fortsatte

”-Vi skulle faktiskt prata lite om bön. Du skall som sagt få en Mormons bok, och när du har läst lite i den så vill vi att du har en bön för dig själv och frågar Gud om det du har läst är sant, och om boken kommer från Honom.”

Alexis satt tyst en stund med handflatorna ihop under ansiktet. Jag kände att det var ett tillfälle för mig att berätta om mina bönesvar, så jag sade:

”-Jag vet inte exakt hur du känner för det här med bön, men jag vill berätta att jag faktiskt har fått svar på mina böner. När jag läste Mormons bok för första gången så var det särskilt tydligt. Mitt svar var inte hörbara ord eller någon stor uppenbarelse i stil med vad Joseph Smith fick uppleva, men det var ändå ett tydligt svar. Jag kände ett överväldigande lugn och stor glädje, och på något sätt ’kände’ jag ljus, inte såg men kände liksom ljus, och värme.”

”-Jag lovar att läsa i boken” började han… ”och jag tvivlar inte på din upplevelse, men jag kommer inte att be. Jag anser inte att det behövs.”

Vi hade varit hos honom närmare en och en halv timme och det började bli dags att gå. Vanligen stannar vi aldrig längre än 40 till 60 minuter på en undervisning, men han hade många frågor och diskuterade mycket och gärna.