Dagen började med distriktsmöte, sedan undervisade jag och Äldste White hemma hos Risto, mannen som jag och White hittade för några veckor sedan. Idag var det fjärde diskussionen, som handlar om tillvaron före jordelivet, syftet med jordelivet, andevärlden och uppståndelsen samt Guds rörande sexuell renhet och fysisk hälsa. Det var svårt att förklara då han hade några frågeställningar runt uppståndelsen, men det var en bra diskussion allt som allt. Jag fick möjlighet att bära mitt vittnesbörd också, för det var ju den här lektionen som väckte mitt intresse och vittnesbörd:

”-Jag vet att det vi talat om nu är sant. När jag själv blev undervisad av missionärerna för första gången, för ca 6 år sedan, var det den här lärdomen som riktigt gjorde att jag visste att missionärernas budskap var sant.”

”-Så du är inte född i kyrkan?”

”-Nej jag var 15 år. När missionärerna berättade att vi alla levt hos Gud som hans barn innan vi föddes till jorden, då bara kände jag att det var sant, inte bara att jag trodde eller ville tro på det, utan det kändes lite som att jag mindes att jag varit där, och att jag kände honom. Sedan när de fortsatte berätta om uppståndelsen och livet efter jordelivet, då kände jag likadant, att det här var någonting som jag visste, jag behövde bara bli påmind om det.”

”-Hur visste du det, du säger att du visste, men hur kunde du veta?”

”-Jag har ingen aning om hur jag visste det, men jag bara visste i mitt hjärta att det var sant. Jag hade alltid vetat att Gud fanns, och det hade alltid varit naturigt för mig att be till honom, även om jag inte varit engagerad i någon kyrka. Mina böner på den tiden var mest om hjälp eller om tröst, jag bad inte regelbundet utan bara när livet var svårt. Men nu började jag lära mig om vad Gud förväntade sig av mig också, att han hade en plan för mitt liv, att det finns en viktig anledning till att jag är på jorden.”

Det var tyst en liten stund, sedan tillade jag:

”-Och jag vet att han har en plan för ditt liv, och att han vill att du skall lära känna honom.”

Efter undervisningen åt vi lunch på det vanliga Oulu-pizzastället, sedan gick jag ut med Äldste Williams. Vi började knacka dörr, men vi hade inte hållit på många minuter när en av deras undersökare ringde. Ossi och Özlem. På vägen dit berättade Äldste Williams om hur de först träffade dem – de knacka dörr i deras byggnad, och Özlem hade öppnat och tackat nej till budskapet. En liten stund senare, när Williams och White var ett par våningar under så kom Ossi nedspringande i trappan och undrade om inte han kunde få en Mormons Bok. Han sade att ”under hela mitt liv, när jag hört om mormoner så är det som att en gnista tänts till inom mig.” Helt fantastiskt. Han skall döpas denna månad. Özlem har dessutom drömt om andevärlden, men hon har inget dopdatum ännu. De har en son också som är ett par år gammal. Hon är från turkiet, och pratar inte finska (inte så mycket i alla fall) så vi pratade engelska när vi var där, det var så skönt att kunna hänga med till hundra procent på undervisningen! De hade träffats i London när de båda arbetade där. Han läser teologi, eller filosofi, eller något sådant. Och jobbar extra på en lokal restaurang på kvällar och nätter.

Efter det besökte vi en annan undersökare som systermissionärerna¹I Oulu finns ju som sagt både två äldster (manliga missionärer) och två systrar. Äldsterna har som regel att de inte får undervisa ensamstående kvinnor utan att ha med sig en tredje person, ofta en medlem från församlingen. Syster-missionärerna brukar omvänt göra så att när de har en ensamstående man som de undervisar så ”lämnar de över” honom till äldsterna. fann i förra veckan genom dörrknackning, en afrikansk man. Vi ägnade hela besöket åt att rätta till missförstånd från första diskussionen, det var lite svårt med språket, han talade ingen finska, och engelskan var sådär.

Det är alltid härligt att vara i Oulu, för här händer så mycket. Det blev dock lite jobbigt under kvällen, när jag satt och begrundade hela situationen. Jag kunde inte låta bli att släppa igenom känslor av orättvisa eller avund. Jag beundrar Äldste White, han är mycket duktig på att kontakta, han har alltid en bra attityd till människor och till arbetet, även när ingenting händer. Han är duktig på finska (de har ju så många att prata med, både medlemmar som bjuder hem dem och undersökare att undervisa). Dessutom är jag lite avundsjuk på att de har bil, effektivt (och bekvämt), och de besöker Helsinki var sjätte vecka för mission council²Var sjätte vecka har missionspresidenten ett samrådsmöte med alla zonledare för att få bättre koll på vad som händer ute i landet/missionen, och för att ta in råd om olika saker. – får till och med flyga haha. Och träffa de andra zonledarna, och presidenten.

Själv är jag i lilla Kajaani, där vi inte har många medlemmar, och heller inte många människor på gatorna som vill prata med oss. Jag känner att jag får väldigt lite träning i Finskan, och Äldste Smith säger att han aldrig varit i en stad så hård och tuff som Kajaani, han tycker att människorna är annorlunda här. De enda som jag kan prata med och förstå är familjen Kokkonen. Här cyklar vi runt i kyla och vind, och knackar dörr ibland 10 timmar på en dag utan att få prata med en enda person utöver ”hej vi representerar…” och ”-inte intresserad”.

Jag är inte otacksam över att jag får vara på mission, över att jag får tjäna… men det är ibland svårt att inte jämföra sig… för att ta till språket från liknelsen i Jakobs bok kap 5: är jag missnöjd, eller olycklig, med min plats i Herrens vingård? Nej, jag är övertygad om att jag har något att uträtta här, och att jag skall lära mig någonting från den här upplevelsen. Jag skall kämpa hårdare med språket, jag skall arbeta flitigare.