Idag började vi med att knacka lite dörrar. Det gav inga resultat, och vid lunch var vi bjudna hem till syster Riihonen. Hon pratade friskt under hela måltiden, jag lyssnade och förstod faktiskt det mesta. Sedan var det dags för ett andligt budskap, och jag hade fått ansvar för det. Jag hade bestämt mig för att ge den nya första diskussionen. Vi satte oss i soffan och jag började från början:
”-I begynnelsen uppenbarade Gud sitt evangelium för Adam, och befallde honom att undervisa sina barn. Några lyssnade på honom och trodde hans ord, men som det ofta är med barnaskaror så finns det några som inte vill lyssna. Kain är ett exempel på det. Allt eftersom tiden gick var det fler och fler generationer som inte lyssnade till den Helige Andens viskningar, utan levde efter sin egen vilja.”
Hon nickade instämmande, och jag fortsatte, glad att hon förtått det jag förklarat:
”Du känner nog till Enok, han predikade omvändelse för folket, och många lyssnade på honom. De bosatte sig i en stad som de kallade för Sion, och med tiden tog Gud hela staden upp till sig, de som bodde där behövde aldrig uppleva döden. De som var kvar var dock onda och ville inte lyssna varken till Guds profeters röst eller sitt eget samvete…
Gud kallade till slut Noah för att predika för dem att de var tvungna att omvända sig och börja leva på det sättet som Gud avsett för sina barn här på jorden. Nästan ingen lyssnade på honom, det var faktiskt bara hans hustru, hans tre söner och deras hustrur, och dessa tog han med sig ombord på arken innan översvämningen kom in och svepte bort folket. Människor har i alla tider avfallit från det som är rätt och sant, kan du tänka på några profeter i bibeln som predikat omvändelse och återställt sanningar?”
”-Ja, Abraham var en stor profet, han undervisade ju till och med Farao. Och Moses, han gav ju de tio budorden.”
”-Ja precis.”
”-Och Jesus själv var ju en profet kan man säga, även om han givetvis var Guds son.”
”-Ja, Kristus var ju den störste av dem alla, han kom inte bara för att undervisa om sanningen, utan för att fullborda Guds plan. Guds plan att vi skall bli mer lika honom, och Kristus gjorde detta möjligt genom att ta på sig våra synder och rena oss, göra oss värdiga att återvända till Guds närhet. Kristus övervann också döden. Döden är då kroppen skiljs från anden, anden går hem till Gud, hem till den värld vi kom ifrån. Tack vare att Kristus besegrat döden, kommer vi alla att uppstå en dag. Vi kommer alla att få tillbaka vår kropp, och vår kropp kommer då att vara odödlig och förhärligad, på samma sätt som Gud och Kristus nu har förhärligade kroppar.”
Hon nickade, och jag visste att hon visste allt det där, men ibland är det så med evangeliet att det kan kännas skönt att höra någonting, även om man vet det. När Guds ord talas, då kan den Helige Anden vittna, och då kan man känna saker i sitt hjärta som leder en till insikter eller beslut att förändra sitt liv till det bättre. Jag fortsatte att berätta om hur den tidiga kristna kyrkan avföll:
”-Församlingarna hade hela tiden problem med att hålla isär Kristi lärdomar och sin tids filosofier och mytologier. Paulus, Petrus m fl. rättade dem ständigt i sina brev, skrev till dem när de andligt sett hade ”gått vilse” både beträffande lärosatser och beteenden. När apostlarna dödades bröts den länken av uppenbarelse som funnits i kyrkan, och församlingarna splittrades. När rom gjorde kristendomen till statskyrka ett par hundra år senare fanns det inte så mycket kvar av Kristi rena lära i det de kallade kristendom, och Kristi evangelium hade förvanskats och utnyttjades nu som ett maktmedel att förtrycka folket med.”
”-Efter tusen år kom goda män som Luther och andra att förstå att någonting var väldigt galet i kyrkan (den katolska/orthodoxa kyrkan). De påbörjade reformationen, dvs ett uppror mot hur Kristi lära hade misstolkats och utnyttjats. Detta beredde vägen för återställelsen. Vissa tror att denna reformation var själva återställelsen”
”-Ja, som Lutherska kyrkan till exempel”
”-Ja, precis, den och alla andra protestantiska kyrkor. Deras tro är ju att det räckte att försöka komma tillbaka till Kristi lärdomar genom att tolka om bibeln. Den kan ju emellertid tolkas på många olika sätt, det är ju därför vi idag har så otroligt många olika kyrkor. Den ursprungliga kyrkan, som Kristus grundade, hade ett tydligt ledarskap i apostlarna, och de ledde kyrkan genom uppenbarelse från Gud. Många kyrkor idag tror att det räcker att läsa bibeln för att göra jobbet. De tänker att myndigheten att handla i Guds namn, exempelvis i att utföra dop, kommer av att man har läst bibeln, inte att man behöver kallas och ordineras, liksom i forna dagar, som vi läser om i bl a hebreerbrevet (se Hebr 5:4)”
”Återställelsen skedde dock först när Gud såg att världen var mogen att ta emot sanningen på nytt. Och då sträckte han ut sin hand och kallade en ung pojke vid namn Joseph Smith att bli redskapet att återställa den. Joseph var ju som vi vet mycket förvirrad över att det fanns så många olika kyrkor, som alla påstådde att de hade rätt…”
Vi delade med oss av våra vittnesbörd om Joseph Smith och återställelsen, och vi kunde alla tre känna den Helige Anden starkt i rummet. Det är vid sådana tillfällen vi som missionärer injuder människor att göra förändringar i livet, förändringar som för dem närmre Kristus. Min kamrat sade:
”-Vill du bjuda hem någon av dina vänner att träffa oss och få höra detta budskap som du fick idag?”
Hon svarade att hon skulle göra det. Medlemmarnas eget missionärsarbete är ganska långsamt här i Finland. Finnar är, precis som svenskar, ganska reserverade när det gäller att tala om tro och religion. Om man uttrycker något religiöst så ses man ofta som konstig, och därför är folk ofta rädda för att prata om det. Även de som egentligen är intresserade av religion blir ibland rädda att andra skall tänka eller tycka saker om dem om de skulle våga prata med oss, därför går det långsamt här. Men nu hade syster Riihonen i alla fall bestämt sig för att bjuda in någon av sina vänner till att träffa oss och lära lite mer om kyrkan.
När vi lämnade syster Riihonen så var det i princip dags att ta bussen ut till Otanmäki direkt, för vi hade en middagsbjudning där ute hos familjen Kovanen. Bussen var full av värnpliktiga, och precis som det är vanligt att ungdomar gör hemma i Sverige så hade de flesta satt sig på fönsterplatsen och lagt sin stora packning på platsen bredvid för att riktigt få vara ifred.
”-Saanko istua tähän?” Jag frågade en kille om jag fick sitta ner. Han flyttade på sin väska och fortsatte tugga på sitt tuggummi. När jag hade satt mig ner såg jag i ögonvrån hur han sneglade på min namnbricka flera gånger. Den förbryllade honom visst. Jag funderade om jag skulle försöka prata med honom, men Äldste Smith var för många rader bort för att kunna assistera. Jag drog fegt slutsatsen att jag förmodligen inte skulle förstå honom om vi inledde en konversation, så jag avstod. Äldste Smith hade aldrig pratat med någon på bussen, inte när jag var med i alla fall, så att han också avstod var ingen nyhet.
Väl hemma hos Kovanens fick vi god mat, och jag förstod nästan allt från samtalen under middagen, det känns som att det verkligen börjar släppa lite. Jag kan ju fortfarande mest säga sådant som jag har memorerat, som första diskussionen till exempel, för det är fortfarande så mycket grammatik att pussla ihop så om jag skulle improvisera något längre så skulle allt bli galet och fel. Man vet ju hur kul det kan låta på svenska när folk från andra länder säger fel på en och ett… det finns ett antal fler fallgropar än så i finsk grammatik…
Efter maten frågade jag dem ”-Har ni 20 minuter för ett andligt budskap?” Det hade de, och de samlade familjen, de tre barnen som fortfarande bodde hemma. Vi hade samma budskap för dem som vi hade för syster Riihonen. Barnen lyssnade väl med varierande intresse, men föräldrarna såg engagerade ut i alla fall. Det var inte riktigt samma känsla som hos syster Riihonen, men det kändes ändå bra. Pappan körde oss sedan hem.
”-Vet du äldste, under mitt halvår här uppe så var det där första gången som vi hade ett andligt budskap hos dem.”
”-Wow, varför har ni inte haft det tidigare?”
”-Vet inte, det har inte blivit av, eller så har det inte funnits tid.”
Medan jag stod och borstade tänderna kom jag att tänka på en sak: de morgnar vi går ut extra tidigt och bara möter några få människor kan det ju kännas meningslöst, men om en enda av dem jag träffar under hela min mission skulle ha sökt efter evangeliet, och jag skulle bli redskap i Guds händer att kunna ge det till dem, då är det ju värt det. Och dessutom – om det finns någon där ute som Gud vill skall höra vårt budskap, då kan han leda honom eller henne till oss medan vi är ute på gatorna. Så länge vi sitter inne i lägenheten gör vi ju ingen nytta. Dessutom vet jag att uppoffringar är nyckeln till himlens välsignelser.