Idag gick vi in till stan, kontaktade lite människor på gatorna, och tog sedan bussen ut till Laajakangas. Vi skulle besöka en mindre aktiv medlem, hon hade inte varit i kyrkan på flera år. Vi fick lunch där, och hon berättade att hon gått med i pingstförsamlingen i stan. Hon var inte helt klar i huvudet, hon var ganska gammal. En rolig detalj var att innan vi skulle gå så kom en av hennes bekanta förbi, och hon hade några negativa kommentarer ang. USA. Hon pratade bl a om hur förlegat banksystem de har där borta, att allt fortfarande sköts med checkar osv. Finland är ju lika digitaliserat som Sverige när det gäller att betala räkningar, dvs. allt sköts via dator. När vi gick därifrån var Äldste Smith sur en stund, han tog det som att hon hade ”klankat ner på hans kultur.” Jag antar att saken inte blev bättre av att jag tog hennes parti lite grand, hehe. Checkar… jag har också hört att man kan göra banköverföringar via internetbank, men då tar det tre dagar för då skall någon bankanställd titta på din begäran, behandla den (dvs. göra överföringen manuellt åt dig) och sedan skall pengarna hinna över från en bank till en annan. Känns som att man tappar poängen med internetbank… men den biten sade jag inte till honom. Han var tillräckligt stött som det var.

Vi tittade förbi Mauri, mannen med de stora hundarna, som jag och Äldste White träffade för några veckor sedan. Han kom inte ihåg så mycket av det vi pratat om förra gången, så vi repeterade en del. Sedan pratade vi om lite allmänna saker också. Han har haft det svårt med depression och lite annat som följd av det. Det fick mig att minnas något som en av mina lärare på MTC i Utah, sade:

”Många som kommer att ta sig tid att prata med er i Finland kommer inte att göra det för att de är intresserade, utan för att de är ensamma. Då kan ni välja en av två saker: antingen göra det så kort som möjligt och gå vidare för att hitta någon som verkligen är intresserad av det budskap ni är sända att predika… eller så kan ni se det som en god gärning och ett tjänande att sitta ner med dem, lyssna på dem… Och någon gång då och då så blir en av dem intresserad av budskapet pga. av er vänlighet. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, ni får välja själva. Under min egen mission så besökte jag oftast sådana människor några gånger även om jag inte trodde att de skulle vilja lyssna, man får avgöra från fall till fall. Se till att ni gör det ni gör av rätt orsaker bara. Jag tror inte på att besöka någon med baktanken att ’kanske de döper sig någon gång’, utan om ni etablerar en kontakt med någon, så gör det pga omtanke och kärlek, ingenting annat.”

När vi var färdiga hos Mauri gick vi till hyreshuset bredvid, den andra undervisningen som jag och Äldste White hade den där kvällen. Pertti, som den andre mannen hette hade ju inte varit där förra gången vi kom, trots att han avtalat tid med mig och Äldste White. Idag tänkte vi bara gå förbi och chansa om han var hemma, och trots att det var mörkt ute sedan länge så såg vi honom på avstånd där han stod på sin balkong och rökte en cigarett. Han berättade att han hade det stökigt i livet just nu, hans fru hade tagit ut skilsmässa, och han bodde inte här längre egentligen, men han var där som ”barnvakt” som han uttryckte det, fast det är ju hans egna barn. Han skulle höra av sig när saker och ting lugnat ner sig. Vi erbjöd oss att hjälpa till, om det fanns något han behövde, men han visste ingenting som vi kunde göra just nu.

Vi var bjudna på middag till syster Seitsojoki och idag förstod jag det mesta av diskussionen vid matbordet, trots att hennes dialekt är lite svår. Något bra håller på att hända med min finska! Det blev tyvärr inte mycket tid över till mitt budskap, jag gick igenom det jag hade på 5 minuter, sedan gjorde vi oss i ordning för att gå till bussen. Då bad hon om en välsignelse. Min kamrat gav henne välsignelsen, det tog säkert 10 minuter extra att komma ut pga det, men det är ju en sådan sak som man inte kan stressa på utan det tar den tid det tar. Efter det sprang vi bokstavligen till bussen, och missade den med bara några sekunder, vi kom runt husknuten till busshållplatsen i samma stund som den rullade ut från hållplatsen. Snopet, men ganska väntat då vi dröjde kvar. Nästa buss gick mer än en timme senare så det var bara att börja den 50 min långa promenaden hem i snön. Nå väl, kanske vi förtjänade det. Jag tyckte i och för sig inte att det var så farligt, jag gillar att gå, och vädret var ganska trevligt, lite vinterfuktigt och milt.