Vi gillar att knacka dörr… men inte i 9 timmar i streck. Det var en tuff och framgångslös (är det ett ord?) dag idag. Jag börjar vänja mig, men fötterna värker, och de är stundom svettiga i kängorna, och stundom fryser de, när det är långt mellan lägenhetsbyggnaderna.

Vi gick förbi Tommi för att se om han var hemma, då öppnade hans flickvän. Hon var kinesisk, eller koreansk, eller något sådant. Det förklarar varför hon var utomlands i över en månad nyligen…

Ikväll tittade vi in en stund i Lutherska kyrkan nere i stan under deras gudstjänst. Det är en ganska stor byggnad, ungefär som domkyrkan hemma i stan, fast av trä. Den är fin. Att vara där inne påminde mig om gamla tider…

Något annat som påminde mig om gamla tider var då vi tittade förbi hos Alexi precis innan vi gick hem. Dörren öppnades raskt, och inne i soffan skymtar vi hans flickvän festklädd och med en ölflaska i högsta hugg.

”-Heej, kom in!” Haha, jag fattade läget. Party party…

”-Skolan slut idag, nu är det ledigt en hel vecka!” sade han. Skönt, jag minns den känslan, särskilt i gymnasiet, för där slet jag rätt bra, det var skönt med lov. Alexi själv verkade inte alls berusad, inte ännu i alla fall.

Vi fick Alexis mobilnummer, sedan vandrade vi hemåt. På vägen samtalade vi lite om det som mormons bok kallar för ”förfädernas felaktiga traditioner” och hur det kan tillämpas på vår tid, och hur det håller människor borta från evangeliet, hur det bland unga människor skapar ett stort ointresse för skaparen i största allmänhet.