På morgonen spelade vi badminton med Seppo och Kari. Jag var bättre på detta än tennis (och Äldste Smith var sämre på detta än tennis hehe). Det var dock en lite konstig variant, för de körde med nät i tennis-höjd, så smasharna får ju en helt annan effekt än man är van vid med det höga nätet. Efter det knackade vi dörr några timmar, sedan hem för middag. Äldste Smith hade lite huvudvärk så han vilade en stund, och jag passade på att sjuka ner i fåtöljen med mina skrifter.

På kvällen gick vi ut igen och knackade dörr. Den första personen vi kom in hos var en kvinna som verkade ha lite problem, psykiskt. Hon upprepade en fras minst 10 gånger, bara helt random kunde hon säga den, den var ”Min man somnade in 1993, som tur är bor min äldsta son kvar i Kajaani.” Vi spenderade inte många minuter där, bara småpratade lite för att ge henne lite sällskap.

Senare kom vi in till en man som arbetade på ålderdomshemmet där vi varit och hjälpt till med lunchen till de gamla vid ett par tillfällen. Han kände naturligtvis igen oss. Vi pratade lite om livet efter detta, men något sådant tror han inte på säger han. Han tyckte inte heller att det var någon idé att anta vår utmaning att läsa lite i Mormons bok och sedan be och fråga Gud om den är sann. Han trodde inte på Gud, därmed inte heller att böner kan få svar.

Det skulle kännas sorgligt tycker jag, att arbeta med gamla människor hela dagarna utan att tro på att de går någonstans när deras kropp lämnar in. Det känns gott att veta att livet inte är slut i och med kroppens död, för mig skulle allt kännas så meningslöst om det hade ett slut så.