Hela dagen gick till att knacka dörr, förutom ett besök till Jocke på kvällen.

Jag kände kraften i våra vittnesbörd under dagen då vi först presenterade oss, och rakt på sak berättade att ”Jesus Kristus har återupprättat sin kyrka på jorden.” De flesta skyndade som vanligt att stänga dörrarna, men jag känner att detta sättet, att rakt på sak vittna om det vi är här för att berätta om, är mera jag. Det finns missionärer som är duktiga på att småprata och att ”snacka sig in” hos folk. Det är inte jag. Men jag kan vittna om Mormons bok, jag vet hur värdefull den är, och att den är av Gud.

Under den vecka då jag var sjuk satte Äldste Smith upp en bild på väggen bredvid min säng med budskapet ”Du kan aldrig vara ditt bästa jag om du ständigt försöker att vara någon annan”. Den ger mig trygghet varje gång jag ser och läser den, för jag saknar en del färdigheter eller förmågor som andra missionärer har (tänker mycket på White och Williams skicklighet i att småprata, socialisera med främlingar). Men jag har en stark tro, och jag har stor motivation, och jag är hängiven.

Hemma hos Jocke ikväll såg vi på kyrkans filmatisering av liknelsen om den förlorade sonen (Luk 15). Han hade en konstig reaktion, när filmen var slut gick han och lade sig, medan vi var kvar. Hmm… Det är fler och fler saker som jag tycker är lite underliga med honom¹(Hans verkliga namn är för övrigt inte Jocke.).