Det blåste förfärligt idag. Vi var ute och knackade dörr i lägenhetsbyggnader, och vi tittade förbi Heidi som fick en Mormons bok för ett tag sedan. Hon var hemma, och öppnade för oss och vi steg på. När min kamrat stängde dörren bakom oss hörde jag en röst i mitt huvud ”vi får inte vara inne hos ensamstående kvinnor”¹Missionärereglerna är sådana. Om vi skall undervisa ensamstående kvinnor så måste vi ha någon från församlingen med oss, vi skall inte vara själva där. En del av det är nog för kyrkans eller missionärernas goda rykte (utan vittnen kan det påstås att det hänt saker, eller det kan i alla fall spekuleras i det). En del är nog för att det HAR inträffat saker, någon missionär och undersökare som förälskat sig och gjort saker etc. jag säger inte att det är vanligt, men regeln finns nog av en anledning. Det är lättare i områden som Oulu för där skickar äldsterna bara hem systermissionärerna till de ensamstående som de träffar, och systrarna skickar hem äldsterna till ensamstående män.. Vi förklarade för Heidi hur det var, och att vi inte kunde stanna men gärna kom tillbaka i sällskap av en medlem, eller om hon ville ha en vän över eller så nästa gång. Vi frågade också om hon hade några frågor om det hon hittills läst i Mormons bok, men det hade hon inte.

Under vår lunch planerade vi vårt andliga budskap till familjerna vi skulle besöka denna vecka (familjen Kokkonen och syster Kauppinen). På kvällen var vi hemma hos Kokkonens. Mirja pratade mycket om Jocke och det som hänt, och i hennes ögon har han inte mycket skuld i något. Jag antar att den är en moders ömma känslor för sin son… min kamrat är väldigt bra, han är så omtänksam och kärleksfull mot dem.