På förmiddagen var vi på biblioteket och förberedde en utställning som kyrkan skall ha där i fyra veckor framöver. Det var massor av bilder, citat, information osv. om både kyrkans historia och lära. Kul!

Sedan åt vi lunch, och så gick vi och knackade lite dörr i områdena omkring där vi bor. Vid ett tillfälle blev vi nästan fysiskt utkastade från en tomt. Det var en man som var riktigt ilsken och pratade en massa om att vi borde gå och predika för president Bush istället osv. När vi förklarade att jag är svensk och Äldste Byggmästar är finsk så blev han nästan ännu argare. Jaja, vi gick därifrån. Jag börjar bli lite van sånt här, inte för att det händer varje dag men då och då. Jag bryr mig inte så mycket längre.

Sedan ringde Jocke och ville att vi skulle komma över. Jag sade till honom att vi inte kan det längre¹pga omständigheterna vid vårt och hans besök till hans familj för några dagar sedan, den 27e mars…. Han frågade då när vi kan komma, och jag sade ”jag vet inte, kanske om en månad eller två, jag vet inte.” Det kändes svårt att säga det, det känns som att vända honom ryggen, särskilt som jag var den som han ville skulle döpa honom, men jag vill inte gå dit efter det jag sett, och jag har pratat med Pres. Hoyt om det också och han är av samma uppfattning. Hans kommentar var ”No, you’re no good if you’re six feet under” (dvs. på svenska: du duger ju inte till något om du ligger i graven). Nu vet jag inte om det finns något verkligt hot mot oss från honom så då, men det spelar ingen roll. Jag känner mig inte bekväm med det, och det tror jag inte min kamrat gör heller.