Ännu en tung dag, vi knackade dörr hela morgonen och vårt mål var att ge bort i alla fall en Mormons bok. Det gick inte i lås. Vi åt lunch hemma, och efter det fortsatte vi knacka dörr i villaområdet norr om lägenheten. För att klara målen vi satt upp för oss själva idag behövde vi nu under eftermiddagen både ge bort den där Mormons bok:en, och få till en diskussion hemma hos någon.

Den första dörren vi knackade på var en medelålders kvinna som pratade med oss en liten stund. Efter att vi pratat om Kristus, försoningen och livet efter döden i några minuter började hon gråta. Det visade sig att hon nyligen förlorat både man och en av sina söner i ung ålder. Hon pratade själv lite om Kristus, och sitt hopp om ett liv efter döden. Vi vittnade båda två för henne om uppståndelsen, och att hon har möjlighet att leva tillsammans med sin familj igen. Hon var inte intresserad av att veta mer om vårt budskap eller Mormons bok, så vi gick vidare.

Efter en stund mötte vi en man som till en början inte var intresserad, men sedan började han prata om stridigheterna i Irak och det var plötsligt han som drev på samtalet. Vi berättade att vårt budskap är ett fredens och fridens budskap, och något man kan finna trygghet i trots oroligheterna i världen. Vi visade honom Mormons bok, och han blev intresserad av den (särskilt som vi berättade att den var gratis). Han bläddrade lite i den, men när vi vittnade om att vi fått bönesvar och visste att boken var sann och av Gud, och berättade för honom att han också kan veta genom att läsa och sedan själv be och fråga Gud, då lämnade han tillbaka den och var inte intresserad längre.

Efter en stunds vidare arbete mådde Äldste Byggmästar lite dåligt så vi gick hem så han fick vila. Han trodde att det var träningsverk i magmusklerna från allt stående och gående de sista dagarna, med en axelväska med ett några böcker i dessutom.

Jag hade en stund ikväll då jag kände mig ganska värdelös, särskilt som jag gick igenom våra mål och utfall på antal undervisningar etc. Jag läste nyligen i Moses bok (KP) om Enok som var sänd att predika, och hans reaktion var ”I am but a lad, and all the people hate me” (Jag är blott en pojke, och hela folket hatar mig). Ibland känner jag så, en yngling som försöker komma med något, men alla skyr en. Jag vet att det inte är personligt, utan vad jag representerar, men ändå.

Jag tänkte på den framgång vi alltid ser när jag är ute tillsammans med Äldste May, människor stannar upp och lyssnar på ett helt annat sätt. Beror det på hans uppriktiga omtanke om människor? Beror det på något han utstrålar – självsäkerhet? Tro? Jag bad ikväll att jag skulle få veta vad jag kan göra för att växa, för att bli mera som honom. Jag trodde att jag var värdig att ha den Helige Anden med mig, att låta folk känna Kristi ljus och kärlek genom mitt tjänande, men sedan jag kom till Kajaani känns det som att vi har haft noll och ingen verklig framgång. Vi hade ju ett dop i Jocke, men med vissa speciella omständigheter. Kanske allt är menat att ödmjuka mig. Kanske jag sedan kan bli ett effektivt redskap i Herrens hand.

Ibland undrar jag ens varför jag är här. Gör jag någon nytta? Jag undrar om President Hoyt kommer att anförtro Jakobstad till mig (staden som Äldste Byggmästar kommer från, det har inte funnits missionärer där på ett tag och det är tal om att skicka dit oss snart, och där behövs en svensktalande. Än så länge är jag ensam om den kompetensen…). Jag hoppas jag växer till uppgiften, jag vill inget hellre än att förmedla den Helige Anden till människor och hjälpa dem till Kristus.