Första söndagen i kyrkan här i Jakobstad. Något som var lite intressant eller annorlunda var psalmerna – staden och därmed församlingen är ju tvåspråkig, och man har löst musiken under mötena på så vis att man sjunger samtidigt men på olika språk, så under psalmerna (vilka vanligtvis är 4st under ett sakramentsmöte) sjunger halva församlingen på finska, och andra halvan på svenska (finlandsvenska). Det känns konstigt, men jag antar att man vänjer sig.
Innan kyrkan var vi med på rådsmöte, sedan var det prästadömsmötet (och hjälpföreningen, Unga män och Unga kvinnor i respektive klasser, som vanligt. Kyrkans möten är ju samma över hela världen, till och med lektionsplanen är samma i hela världen) och sist sakramentsmöte. Söndagsskola hade man dock ingen här för närvarande, så det var tvåtimmars möte (vanligast är tretimmars, man har en söndagsskola (lektionstid) på ca 40 min.
Efter sakramentsmötet ville alla medlemmar prata med oss, de var så glada att äntligen ha missionärer i församlingen igen, och de tyckte det var kul med en svensk. Biskopen försökte få med mig in på nästa möte, där vi skulle sitta ner med församlingerådet och gå igenom medlemslistan, få veta lite särskilda behov, medlemmar de vill att vi besöker extra ofta etc. men det var svårt för alla medlemmar ville som sagt prata med oss.
På eftermiddagen knackade vi dörr i ett par timmar i närheten av vår lägenhet, vi träffade bl a en man skulle vara intresserad av engelskaundervisning. Jag glömde bort att kolla klockan när vi stod och pratade med honom, så vi fick till slut springa hem till lägenheten, för vi skulle bli hämtade där av fam. Moisio, de hade bjudit hem oss på middag ikväll, och vi har fortfarande inte fått någon telefon. Svårt att meddela att man är några minuter sen då, så vi sprang som sagt. Vi blev 5 minuter sena, men han verkade inte bekymrad över det. Han, Markus, körde oss hem till sig. De bor en bit utanför stan, och vi har inte ordnat cyklar osv. än så det skulle bara ta för lång tid att gå.
De verkar vara en fantastisk familj, de har två barn och bor i ett nybyggt hus, han har byggt själv. Det är ju en stor grej här i finland, en riktig man skall bygga sitt egen hem.
På kvällen, hemma i stan igen, gick vi ut för att kontakta i någon timme. Det slutade med att vi var ute i en och en halv timme, för vi hamnade i ett samtal med några pingstvänner som kom körande förbi i sin bil. Det var kallt och blåsigt, och det var inte någon särskilt givande diskusison, men vi stod som sagt kvar i kanske 45 minuter och pratade.