Idag hade vi en lugn och skön förberedelsedag. Jag kunde studera andra kapitlet i Trosartiklarna ingående. Jag fick ett bättre perspektiv på vissa grundläggande principer, däribland varför straff utdelas för synd. Guds vilja är att vi skall bli som honom, hans största önskan är att ge oss var och en evigt liv. Synd är att gå emot Guds vilja. Straffet syftar alltså till att föra oss tillbaka in på rätt väg, tukta eller disciplinera oss, precis som då föräldrar disciplinerar sina barn.

Då jag läste om fallet och försoningen stärktes mitt vittnesbörd och jag fick en iver och önskan inom mig att ”jag vill så gärna undervisa detta nu.” Den glädje och passion som jag hade över att studera evangeliet i min ungdom kom upp till ytan en stund igen idag.

Så, varför all denna lediga tid idag? Jo det började tidigt i morse då vi skulle ha tjänande tillsammans med broder Lehtinen. Redan kl 7 på morgonen var vi hemma hos hans son för att hjälpa till att riva ett skjul. Vår uppgift var att lasta de gamla plankorna på släpkärror som sedan skulle tas till återvinningscentralen. Första lasset gick bra, och vi kom tillbaka och började fylla upp kärran igen. Medan vi hämtade plankor från högen och lastade på kärran kände jag plötsligt hur någonting gick rakt upp in i min fot. Jag fattade att jag trampat på en spik så jag satte mig ner, tog tag i träbiten och drog ut den – den hade visst gått rakt genom skosulan som ingenting. Det gjorde fortfarande inte särskilt ont. Jag ropade ”Naula meni jalkaan sisään” (”En spik gick in i foten” på min bästa finska).

Broder Lehtinens sons fru, en sydamerikansk kvinna, kom ut med desivån, och när såret slutat blöda tvättade vi det lite, och så åkte vi till vårdcentralen. En sköterska tittade på det, kollade i datorn att jag var stelkrampsvaccinerad (jo, Sverige och Finland har visst ett gemensamt datasystem för sådant). Jag fick ju min senaste stelkrampsvaccination i MTC så det var lugnt. Broder Lehtinen körde hem oss, och vi spenderade alltså resten av dagen hemma medan regnet smattrade mot rutorna.

Fram mot eftermiddagen gjorde det mer och mer ont i foten, inte när jag satt stilla, men så fort jag skulle ställa mig upp och hämta något eller gå på toa. Jag som undervisade så friskt om prästadömsvälsignelser igår hemma hos Byggmästars, antar att det är dags att ”put your body where your mouth is”, leva som jag lär med andra ord. Jag bad min kamrat om en välsignelse, och i slutet av välsignelsen kände jag i sinne och hjärta att välsignelsen hade uttalats med myndighet från Gud, men att min egen tro är den beseglande kraften i välsignelsen, utan det har den ingen verkan.