Idag besökte vi templet igen. Den här gången kunde jag vara mer fokuserad på vad som faktiskt hände, inte tänka så mycket på språket. Jag bar med mig en viktig fråga: Vad förväntas av mig för att jag skall lära mig finska? Det tog inte lång stund innan jag fick mitt svar, som en viskning till själen ”Ett förkrossat hjärta och en ångerfull ande.” Den fras som Kristus använde till Nephiterna när han förklarade att tiden för djuroffer var över ¹Och ni skall inte längre offra till mig genom att utgjuta blod. Ja, era offer och era brännoffer skall upphöra, ty jag skall inte ta emot några av era offer och brännoffer. Och som offer till mig skall ni frambära ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande. Och den som kommer till mig med förkrossat hjärta och botfärdig ande skall jag döpa med eld och med den Helige Anden. ~3 Nephi 9:19-20. Frälsaren hade utfört sitt försoningsoffer, och djuroffren var en symbol för hans eviga offer. Han förklarade för Nephiterna att han nu krävde att de offrade ett förkrossat hjärta och en ångerfull ande. Det betyder att vara snar till bot och bättring, i enklare ord att vara ödmjuk och snar till att höra och göra det som Herren talat, och att minnas Hans offer.

Lite senare, i det celestiala rummet, fick jag en annan tanke: Hur skulle jag reagera – egentligen – om jag skulle möta Kristus? Om han skulle komma fram till mig här och nu, vad skulle jag göra? Skulle jag kasta mig i hans armar, eller för hans fötter, eller skulle jag tänka ”vad skall de andra här inne tänka om jag…?” Jag vet inte. Men jag vet att jag behöver ha ett mer personligt förhållande till Honom. För att kunna älska Honom måste jag se Honom som en verklig person. Om jag har svårt att älska de människor jag har runt omkring mig, hur skall jag då kunna älska Honom när jag en gång skall möta Honom? En främling för mina ögon… dock tror jag inte att han är en främling…