Andra veckan flöt på bra, jag har kämpat hårt med finskan utan att känna så stor framgång, men jag trivs verkligen på MTC. Det är skönt att vara omgiven av så många bra ledare och lärare, och det är skönt att vara i sällskap av så många unga män och kvinnor som känner en lika stor hängivenhet för evangeliet och för Herren som jag upplever att jag själv gör. Jag uppskattar också mitt uppdrag att ta emot nya missionärer och vara lite ansvarig för grenen ihop med Äldste Griffeth. Även om det gör att jag har ännu mindre fritid här så ger det mig en känsla av att jag gör något viktigt och att jag är till hjälp för någon, jag tycker om ansvar.

Jag hade en incident i veckan som gjorde mig lätt bedrövad. Min vaccinering var tydligen inte helt klar, jag saknade en spruta för att skyddet skulle vara fullgott. Vaccinet kostade inte särskilt mycket hemma, men det var helt andra priser i USA. Jag hade inte de pengarna med mig, och jag var säker på att de pengarna inte fanns hemma heller. Jag var osäker på vad som skulle hända om jag inte kunde betala. Jag tog upp det med rådgivaren i vårt grenspresidentskap, broder Sowell. Jag var näst intill tårögd när vi började prata, och innan jag hade kommit till poängen eller själva problemet så grät jag. Broder Sowell tog mig på största allvar, men när jag var färdig med att berätta vad mitt problem var såg han oerhört lättad ut. Han log, sade att de skulle fixa det, och sade ”-Gå och tvätta ansiktet nu, du ser förfärlig ut”.

Kraven för att gå ut som missionär och representera kyrkan är höga, man behöver leva som kyrkan lär. Det går inte att gå ut och predika ett budskap som man själv inte lever efter, det är ju ganska självklart. En av de saker som är viktiga är moralisk renhet, till exempel att inte ha sexuella relationer utanför äktenskapet. När man kallas som missionär blir man intervjuad av sin biskop vad gäller värdighet. Det finns ungdomar som tror att de kan ljuga sig igenom intervjuerna och komma ut på mission ändå. Man kan fråga sig varför man vill det, men det finns vissa som gör. Det brukar dock krypa fram förr eller senare om det finns ouppklarade saker från tonåren. Broder Sowell hade naturligtvis misstänkt att det var en bekännelse av det slaget som han skulle få ta emot när jag satte mig för att prata med honom med tårar i ögonen. Till allas lättnad handlade det om dollar.

På tal om att komma med bekännelser, varje vecka var det ett antal missionärer som blev hämtade av familjen. En del hade blivit hemskickade, andra själva valt att avbryta sin mission. Den tredje missionären i den äldre finska-klassen (vars namn jag skall låta vara onämnt), var en av dem som åkte hem. För ett par dagar sedan kom han bara in i vårt klassrum, tog var och en i hand och sade ”see you around”, dvs ”vi ses” rakt översatt. Jag förstod ingenting, ”klart vi ses, du är ju här i många veckor till” tänkte jag. Så snart han gått ut tittade systrarna på varandra och sade

”-vad tråkigt, så ledsamt.”

”-Vad då?” frågade jag, varpå de förklarade att han skulle åka hem. ”See you around” är visst en avskedsfras i Usa, hur ologiskt det än låter.