Vi knackade dörr hela dagen, igen. Vi kom in och undervisade en familj för andra gången, det är sällan man får göra andra diskussionen. Vårt arbete känns mera värdefullt nu, för vi lyckas prata mera med människor vid dörrarna, får liksom undervisa om någon liten princip här och där även då de inte har tid eller lust att släppa in oss. Och jag är säker på att det är en vinnande kombination att ha en svensk och en finsk här, då är man ju helgarderad – alltid kan de känna att åtminståne en av oss är en av ”dem” språk- och kulturmässigt…

Strax efter halv elva ringde det på dörren, men eftersom de täckte över titthålet så att vi inte kunde se vem det var öppnade vi inte. När vi stod innanför dörren öppnade de brevinkastet så att de såg våra fötter, och då sade de ”Det är från polisen, öppnar ni dörren?” De hade även tagit bort handen från titthålet så att vi kunde se att det var de… så vi öppnade. De ville se vår balkong, så vi släppte in dem. De förklarade att någon nere på gatan hade fått spyor i huvudet, och de skulle alltså ta reda på vilken lägenhet det kom ifrån. När de kollade på vår balkong (fransk balkong) så såg de att det var spyor på den också, och på väggen högre upp, och konstaterade att det kommit ovanifrån, så gick de.