Det regnade nästan hela dagen idag, jag tyckte om det. Vi knackade dörr, och träffade en kvinna som till en början inte var intresserad, men jag pratade på lite om Paulus lära om nåd och gärningar, och efter en stund bad hon oss sitta ner. Vi hade en diskusison som i och för sig inte var så värdefull, hon talade lite ”i tungor” till oss också. Jag frågade vad hon hade sagt, men det kunde hon givetvis inte svara på, ”det vet man aldrig” sade hon. ”Japp… och det tror du kommer från Gud?” Men det sade jag givetvis inte.

Jag anstränger mig mera för att inte ha en förberedd replik eller något så som jag har tänkt säga vid dörren, utan följa en instruktion som Herren gav i L&F 84:85:

Bekymra er inte heller i förväg för vad ni skall säga, utan samla ständigt livets ord i era sinnen, och det skall i samma stund bli givet er den del som skall tilldelas var och en.

Många tycker om första delen av den versen, ”bekymra er inte” men glömmer kanske arbetet av förberedelse som måste föregå det där med bekymmersfritt… Dock inte ett problem på mission då man har så mycket tid att studera skrifterna på morgonen.

Men det är nervöst att ringa på en dörrklocka utan att veta vad man skall säga till personen som öppnar, det är mycket bekvämare att tänka ut ”den här principen skall jag öppna med den här gången”. Fast, vårt jobb som missionärer går ju ut på att inbjuda människor att ta steg i sitt liv, steg mot förändring till ett liv i harmoni med Kristi evangelium. Förändring är ju aldrig bekvämt, svårare ju längre ifrån evangeliets principer personen lever. Så om vi förväntar oss av andra att göra det – borde vi då inte föregå med exempel och lämna bekvämlighetszonen?

Varför känner man sig aldrig nöjd på mission, varför kan man aldrig känna att man gjort tillräckligt? Åtminstone kan inte jag det, alltid lite mer, lite bättre… Förmodligen för att detta är vår tid att utvecklas och gå framåt. Herren slösar ingen tid, utan vill att vi skall bli vårt bästa jag. Hur blir kol till diamant? Stort tryck, hög temperatur och det under lång tid…

Vi hade en liten diskussion angående lydnad ikväll. Som missionärer har vi en handbok med regler att följa, regler som kommer från kyrkans president angående hur vi bör klä oss och uppträda då vi representerar Jesus Kristus och hans kyrka. Min kamrat tyckte det var korkat, och blind lydnad, att följa regler som man inte förstod. Jag tycker att det är att visa tro att följa bud som man till fullo inte förstår. Det kan dessutom vara smart – om jag känner till och litar på budets källa, och tror att Han vet bäst, då gör jag ju ett medvetet val, inte agerar i blindo.