Vi hade en härlig dag idag, mötena i kyrkan var fantastiska. Broder Strömberg höll ett fantastiskt tal, och Äldste Bitner pratade om hur vi låter andra kontrollera oss om de får oss att inte förlåta dem.

Under prästadömsmötet pratade vi lite om det skriftstället som säger att orättfärdiga människor kommer att önska att klipporna kunde falla över dem och begrava dem vid Kristi andra ankomst, då han kommer i sin härlighet. Jag undrade för mig själv varför, och tänkte att kanske det ljus och den härlighet som Han för med sig gör oss transparenta, för honom och varandra, och vi ser – liksom Han ser – precis vilka vi är, hurdana vi är och vad som finns i vår själ – uppsåt, känslor etc. Om allt vad jag egentligen är blottas öppet för Honom och andra, och det som jag är inte är särskilt fint… kan jag förstå om man skulle vilja gömma sig.

Äldste Strömberg talade om templet (han är på tempelmission för tredje gången). Han ställde frågan ”Om du kom in i beseglingsrummet en morgon, och såg Kristus sitta där, skulle du känna igen honom? Vore det möjligt för honom att komma dit? Så klart, templet är Hans hus, Han har rätt att vara där. Men alla i templet är klädda likadant, så skulle du känna igen honom?

Sedan kom en mycket viktig del i hans tal, en del som berörde mig djupt. Han läste från Daniel 5:27 i Gamla testamentet där Gud skriver texten på väggen ”Du är vägd på en våg och funnen vara för lätt.” Äldste Strömberg berättade att han mycket länge levt med filosofin att ”om jag bara lägger lite mer på vågen så klarar jag mig in i himlen”. Jag är skyldig till att ha levt efter samma filosofi länge… Han fortsatte: ”Men, jag kan inte väga mig själv in i himmelriket.” Inget jag gör, inga av mina egna gärningar kommer att förbättra mitt förhållande till Fadern på det sättet att jag blir syndfri och värdig att återvända till Hans närhet. Jag kan bara förlita mig på Kristus för den saken, helt och fullt och fast. Det hjälper inte att springa snabbare eller att göra mer, det tar oss inte ”till himlen”. Om vi bara gör förbund med Herren, och håller dem, då får vi del i Hans härlighet och fullkomlighet. När Kristus sade ”var fullkomliga” så menade han inte att vi kommer att bli det i detta liv. Vi bör sträva mot det målet, men vi måste inse att vi aldrig kommer hela vägen fram här i dödligheten.

Då Kristus står i sin härlighet ”på andra sidan” och föra vår talan, kommer han att säga om dem som ingått och hållit sina förbund med Honom ”Jag har betalat, låt honom träda in i min härlighet”.

Det som är viktigt för oss är att vi i varje situation gör vårt bästa. Varför är det då så viktigt att gå framåt i andlig utveckling, varför så viktigt att tjäna i kyrkan? Därför att vi endast kan lära känna Herren genom att tjäna honom. Hur tjänar vi Honom? Genom att tjäna varandra. Varför behöver vi känna Honom? Därför att evigt liv är – att känna Gud och den Han har sänt – Kristus (Joh 17:3). Vi måste lära känna dem.